I Dagens ETC från i fredags har Johan Ehrenberg skrivit en krönika med statistik och slutsatser som fick mig att sätta kaffet i vrångstrupen. Krönikan heter ”Den falska krisen” och handlar alltså om den ekonomiska krisen i EU.
Ehrenberg beskriver den ekonomiska krisen i EU-länderna som den värsta sedan 1930-talet. Massarbetslöshet, sänkta löner, ökad utslagning. I norra Europa uppger Ehrenmark att var femte ungdom är permanent arbetslös, i södra Europa är siffran varannan.
”Inget samhälle klarar en sådan utslagning i flera år”, skriver Ehrenberg. ”Se på Lettland, detta lilla krisdrabbade land som i svenska medier ibland beröms som exemplet på åtstramningens lyckade politik. Det landet har minskat med en tredjedel sedan krisen. Ja, från 2,9 miljoner medborgare till 1,9. Folk har flytt för att kunna överleva. Hur kan en sådan politik kallas framgångsrik?”
Problemet är bara att Ehrenberg har helt uppåt väggarna fel. Lettland har enligt statistiken aldrig haft 2,9 miljoner invånare. Befolkningstappet kan heller inte kopplas till någon kris i EU-området. Det finns inte heller några tecken på ”flykt”, ett idiotiskt och icke belagt påfund som myntades under Barbro Holmbergs tid som migrationsminister.
Låt oss titta på statistiken. Enligt 1997 års upplaga av Statistical Yearbook of Latvia hade Lettland år 1989 2 666 567 invånare. Det är faktiskt här, kring murens fall, som landet når en befolkningstopp i statistiken. Tio år senare - 1997 – hade landet minskat sin befolkning med 186 697 invånare till 2 479 870 invånare. Med tanke på att Lettland gick med i EU först 2004 så finns ju ett enormt tapp av befolkningen före EU-inträdet. Enligt Sweden Abroads statistik hade Lettland i november 2012 2,07 miljoner invånare.
Således har Lettland tappat 600 000 invånare sedan murens fall, inte en miljon sedan den ekonomiska finanskrisens start 2008. Landet tappade omkring 350 000 invånare, dvs mer än hälften av de 600 000, före EU-inträdet 2004.
Engelska Wikipedia har en graf, som stämmer väl överens med denna statistiska utvecklingen som Statistical Yearbook of Latvia och svenska UD redovisar. Se här.
Således kan jag konstatera att Lettlands negativa befolkningsutveckling började 1990 och att befolkningstappet är en i princip konstant linjär trend som pågått i 23 år, inte sedan den ekonomiska krisen började för ett par år sedan, som Ehrenberg försöker få läsarna att tro.
Lettlands befolkningsutveckling har varit som en berg- och dalbana under hela 1900-talet.
- 1914 hade Lettland 2,5 miljoner invånare.
- 1944 hade landet 1,3 miljoner invånare.
- 1979 hade landet 2,5 miljoner invånare.
- 1989 hade landet 2,7 miljoner invånare.
- i november 2012 hade landet 2,07 miljoner invånare.
Således kan vi konstatera att landet tappar 1,2 miljoner invånare under kriget då många människor dog, deporterades eller flydde. Efter kriget föddes många barn i alla länder, men det som först och främst påverkade Lettlands befolkningsutveckling var massiv inflyttning från andra sovjetrepubliker. Den demografiska utvecklingen påverkades naturligtvis även av Stalins utrensningar, deportationer till Gulag mm.
Genom dessa branta upp- och nergångar under 1900-talet sker också en etnisk omstöpning av befolkningen.
Riga var en hörnsten både i det ryska tsardömet och i Sovjetunionen. Det var här man satsade. Tsartidens romantiska eftermäle är i dag vackra boulevarder och jugendhus. Under sovjettiden förlades tung och lätt industri till Riga. De som fick jobb, i synnerhet i den tunga industrin som styrdes från Moskva, var i hög grad vitrysssar och ryssar.
Mellan åren 1944 och 1989 ökade Rigas befolkning från 226 000 invånare till 912 000 invånare. Således fyrdubblades Rigas befolkning under Sovjettiden. Det är inte främst den egna befolkningen som flyttar till städerna. Vi talar om massiv inflyttning från andra republiker i sovjetväldet.
Medan letterna i Sovjetunionen fick vänta 20 år på en bostad kunde inflyttade ryssar och vitryssar få en bostad byggd av arbetsgivaren inom 1-2 år. Detta var ett sätt att kringgå Propiska-systemet, Sovjetsystemets Green Card a la Moment 22. Ingen bostad – inget arbete. Inget arbete – ingen bostad. Det är här vi hittar förklaringsfaktorn till Rigas expansion under Sovjettiden.
Städer urbaniserades, men Rigas utveckling dirigerades först och främst från Moskva.
Värt att notera: Efter murens fall har Riga tappat 200 000 invånare (YES!) och har i dag ca 700 000 invånare. Någonting har således hänt i huvudstaden Riga.
Låt oss titta på den etniska befolkningssammansättningen över tid i hela landet.
1935 fanns 8,8 procent ryssar i Lettland. 1989 fanns det 34 procent ryssar i landet. I november 2012 var andelen ryssar 26,9 procent.
Andelen polacker har varit i princip konstant i landet sedan 1935 fram till idag. Den judiska befolkningen raderades i princip ut under andra världskriget. Inflyttningen av vitryssar och ukrainare har haft en utveckling ungefär som för ryssarna, dock i mindre skala.
Varför flyttade många ryssar, vitryssar och ukrainare från Lettland efter murens fall? En stor del av förklaringen är: den sovjetiska industriapparaten där många ryssar, vitryssar och ukrainare hade jobb kollapsade. Den sovjetiska armén drog sig tillbaka. Människor började fundera på vilket land de egentligen tillhörde när Imperiet rasade samman.
Sammanlagt 1,2 miljoner ryska militärer drogs tillbaka från det som blivit utlandet efter murens och Sovjetunionens fall. Hur många som var stationerade i Lettland vet jag inte, men Ventspils blev som en spökstad och jag ordinerades i mitten på 90-talet att för min egen personliga säkerhet inte bege mig dit.
1994 rapporterade svensk medier om att 12 000 ryska militärer som var stationerade i Lettland skulle dras tillbaka ur landet senast i augusti samma år. Dessa 12 000 hade naturligtvis familjer, som följde med till en oviss framtid. De spöklika bilderna som Lilja for ever visar i inledningen av filmen är högst realistiska. Ryska militärer tvingades lämna sina hem och skickades mot en ovisshet. De tog med sig allt de kunde. De rev ut toastolar, fönster och fönsterkarmar m m. Det är dessa effekter vi kan se i filmen Lilja for ever där Lilja leker i tomheten som blev kvar när militärerna försvann.
I början på 2000-talet var jag på en pressresa till grannlandet Litauen. Det var mitt uppe i en svensk debatt om hotet i och med det baltiska EU-inträdet. Vårt lilla Sverige påstods alltså riskera att överösas av baltiska välfärdsflyktingar som skulle komma och söka bidrag hos oss och snylta på vårt sociala välfärdssystem. Dåvarande migrationsminister Barbro Holmberg var i Litauen och träffade oss svenska journalister. Trots att vi berättade att vi inte träffat en enda kotte som ville till Sverige och dra nytta av det svenska välfärdssystemet så envisades hon med att det visst var så. Inte ens när vi sa att vi bara träffat balter som antingen ville vara kvar i sitt hemland eller drömde om att jobba utomlands några år i länder som Spanien (sol) eller Storbritannien (coolt) så trodde Holmberg inte på oss.
Själv minns jag också ett nyhetsinslag i svensk statstelevision i samband med Sovjetunionens fall. En reporter hade tagit sig ut till Fårö eller om det möjligen var Slite. Oavsett gavs en dramatisk bild av att Sverige skulle översvämmas av båtflyktingar från Baltikum i början på 90-talet. Den svenske militären fick frågan av journalisten om man hade resurser till att ta hand om alla båtflyktingar som skulle komma till Gotland. Vilket svenskt ljushuvud hade ens kommit på tanken att balterna skulle vilja fly från sina hemländer när ockupationen äntligen var över och de hade fått tillbaka sin frihet? Balterna hade sjungit sig till sin frihet, bildat mänskliga kedjor och senare kom de att fredligt vinka farväl när den ryska militären drog sig tillbaka. Varför bli båtflykting och sticka från ett land man vunnit tillbaka genom en sjungande revolution?
Det råder en bild i Sverige om att Lettland varit elaka mot alla ryssar och förvägrat dem medborgarskap. Jag ser det på ett annat sätt. Demokratiseringen blev en svår balansgång där letterna fick inse att de var 52 procent i sitt eget land. Den äldre generationen ryssar och vitryssar längtade i hög grad tillbaka till sovjettiden. Således började man med att erbjuda medborgarskap till de yngre.
Själv träffade jag flera unga ryssar på Handelshögskolan i Riga och de förklarade att de inte såg sig själva som letter. De var erbjudna medborgarskap, men sa bestämt till mig att de inte ville inte ha det. De såg sig nämligen inte som letter, utan som ryssar. Utöver detta förklarade de att de var världsmedborgare. Vart de tog vägen sedan vet jag inte, men välutbildade blev de om de tog sin examen. För att klara sig som världsmedborgare kanske en del av dem bet i det sura äpplet och tog ett lettiskt medborgarskap innan de stack ut i den värld de ansåg sig tillhöra.
Finns flykten från Lettland så som Ehrenberg beskriver den? Håller Ehrenbergs förklaringsmodell att den demografiska utvecklingen och ett tapp på en miljon invånare har med EU-krisen att göra? Svaret för den som förstår sig på statistik och demografi är ett rungande NEJ!
Ehrenberg negligerar en massiv invandring och en etnisk omstöpning av ett pyttelitet land vid namn Lettland och en liten stad vid namn Riga under kalla krigets dagar.
Det som sedan händer efter murens fall och Sovjetunionens sammanbrott kan bara beskrivas som en demografisk backlash. Den ”kris” Ehrenberg talar är inte EU-ländernas ekonomiska kris sedan 2008, utan först och främst efterverkningarna av en diktaturs fall och övergången från planekonomi till någon slags marknadsekonomi.
Vägen har inte varit lätt och svenska företag och banker har gått på pumpen då de överskattat de forna sovjetrepublikernas innevånares förmåga att förstå vad marknadsekonomi, avtal m m var för något.
”We talk about market economy, but we don´t know what it is”, sa en vis lettisk man som var inblandad i bostadsprivatiseringen till mig i mitten på 90-talet.
EU-inträdet har öppnat möjligheten för unga människor att se sig om i världen och kanske tjäna ihop lite pengar. Men min uppfattning är att många unga letter (liksom ungrare, tjecker m fl) älskar sina hemländer så mycket att många av dem efter några års äventyr flyttar tillbaka igen. Det kallar jag inte att fly.
Postat i:Baltikum, EU, Lettland, Litauen, Sovjet, Sovjetunionen
