I går blev det en stor nyhet i Sverige om att Lech Walesa, den tidigare polske presidenten och Solidaritetskämpen, hade… Ja, vad var nyheten egentligen? Det var verkligen intressant att jämföra hur svensk och utländsk press behandlade ämnet.

Utan att hänga ut alltför många journalistkollegor kan jag väl säga att det blev ganska virrigt i Sverige. Konsekvent används orden ”spion” och ”agent” om Walesa i svensk media. Men tittar vi på t ex brittisk, amerikansk och tysk press dominerar andra formuleringar.

BBC benämner honom ”paid Communist informant” (betald kommunistinformatör/källa). Även Guardian använder sig av samma begrepp.

NY Times skriver ”New Accusations of Communist Collaborations”, dvs nya anklagelser om ”samarbete” med kommunistregimen. I brödtexten återkommer ”Informant” (informatör/källa) och då till den polska säkerhetstjänsten.

Welt skriver att Walesa ”soll während der kommunistischen Herrschaft ein bezahlter Informant des Geheimdienstes gewesen sein”.

DN:s rubrik om att Walesa påstås ha varit ”betald” agent får faktisk (till min förvåning) inget belägg i brödtexten över huvud taget, vilket är anmärkningsvärt. Både DN, Expressen och SvD vinklar starkt på att det är ”anklagelser” mot den tidigare presidenten.

Människorättsperspektivet slår historiskt sett igenom i de svenska medietexterna, så även nu. Det finns också drag av konspirationsteorier i den svenska rapporteringen. T ex ägnas 28 procent av brödtexten i SvD:s papperstidning åt att ”anklagelser” kommit från personer från det nationalkonservativa partiet PiS, som vill rensa ut ”de gamla kommunistiska nätverken” ur landet (texten på nätet något längre).

”Flera experter har tidigare ställt sig tveksamma till Walesas kommunistkontakter, och enligt AFP har många pekat på det faktum att kommunistregimen lätt hade kunnat förfalska sådana för att underminera Walesas trovärdighet”, skriver Expressen men efter att ha läst AFP-texterna här och här hittar jag inget sådant belägg.

Snarare att det genom åren har visat sig att kodnamn ”Bolek” ständigt tycks kopplats just till Walesa. Och att den enda jag hittar som tycks säga att dokumenten är falska är Lech Walesa själv. Det är AFP som för in ordet ”secret agent”, hemlig agent:

”A Polish institute responsible for prosecuting communist-era crimes said Thursday that new-found documents showed Lech Walesa was a communist secret agent, an allegation the freedom hero immediately denied.

In a secret police file ”there is a collaboration agreement signed by Lech Walesa (codename) ‘Bolek’,” Lukasz Kaminski, head of the Institute of National Remembrance (IPN), told reporters in Warsaw.

Walesa denied the allegation in a Thursday social media post saying: ”There cannot be any materials written by me”, skriver AFP.

Det är självklart att man ska citera Lech Walesa, som berörs, men frågan är varför han ges så stor plats i Sverige och varför The Institute for National Remembrance (IPN), som är en självständig polsk myndighet, ges så liten och marginaliserad roll. Kanske för att man helt enkelt inte fattat deras status och kompetens.

Att svenska journalister har svårt med underrättelse- och arkivspråket är helt uppenbart. Vad sägs om följande citat:

”I personalakten hittade vi ett kuvert med en handskriftlig samarbetsförklaring som är undertecknad ‘Walesa – Bolek'”, citeras IPN-cefen Lukasz Kaminsky av Tomas Lundin i SvD.

“In the files, there is an envelope, and in it there is a handwritten agreement to cooperate with the Secret Service signed ‘Lech Walesa, Bolek,’ ” får NY Times det till att Kaminsky sagt på gissningsvis samma presskonferens.

Det svenska ordet ”personalakt” bör handla om en person som är fast anställd eller vikarie. Men i det här fallet rör det sig inte om personalfrågor utan om en säkerhetstjänst eventuella källa eller informatör. I underrättelsevärlden har man ”personakter”, inte ”personalakter”.

Vore det förresten inte enklare och tydligare att skriva ”handskriven förpliktelse” istället? Förpliktelsen, eller trohetsförklaringen till säkerhetstjänsten, finns hos flera gamla östtjänster. På Stasi-tyska heter det Verplichtung.

IPN gav i går ett officiellt skriftligt uttalande, som översatts till engelska. Här använder man sig av formuleringen ”an envelope containing a handwritten Commitment to cooperate with the Security Service signed: Lech Wałęsa, „Bolek””

Alltså återigen en handskriven förpliktelse om att samarbeta med den polska säkerhetstjänsten SB. Så enkelt det kan förklaras! 

Genom åren då jag arbetat med Stasifrågor har jag använt mig av ord som Stasiagent och hemlig agent och även av spion, men jag har tyvärr också ofta mött läsare som fullständigt missförstår begreppen. Det händer att läsare översätter agent till en spion och förstår inte att det finns stora begreppsskillnader. Min upplevelse är också att läsarna ofta förletts av en massa James Bondfilmer och annat på filmduken. Filmvärldens glamourösa hemliga agenter har väldigt lite med de kontrakterade källor (tjallare) som östs säkerhetstjänster jobbade med – och som de ofta tvångsrekryterade.

Vad som också är viktigt att tänka på är att de som driver konspirationsteorierna och hävdar att de gamla säkerhetstjänstarkiven innehåller en massa falska dokument med syfte att sätta dit oskyldiga människor ofta efter en viss tid själva visar sig ha varit flitiga kollaboratörerna.

Fallet Aleksander Radler är ju ett utmärkt exempel på detta. Läs och hör bara vad han säger i april 2012.

Lyssna och hör Radler förneka alla dokuments äkthet. ”Detta har jag inte gjort”, ”när skulle jag då ha studerat?” det är ”befängt”. Sedan drar han en historia om att desinformation var en stor del av Stasis verksamhet och lägger fram en teori om att Stasi nog ville skydda någon annan källa (läs: han är ett offer för Stasi). Hur det gick sedan är historia. Radler kröp till korset och äktheten i Stasidokumenten har Myndigheten för Stasiarkivet, BStU, gått i god för.

Så vad ska vi tro om fallet Lech Walesa? Det kommer i nästa inlägg!

p.s. Jag kanske ska kommentera att ordet ”agent” om fallet Walesa formellt sett ej är fel, men då läsaren ofta är okunnig om begreppsvärlden så blir tolkningen av meningen oftast uppåt väggarna tokig. Östs säkerhetstjänster var i mångt och mycket organ för att förtrycka den egna befolkningen – kort och gott ett verktyg för att bryta mot de mänskliga rättigheterna. Vem vill fly? Vem har västlitteratur? Vem är kritisk mot kommunistledningen? Väldigt mycket av rapporterna innehåller inte kvalificerad information, utan är snarare att beteckna som skvaller.

Ordet spion ska man vara försiktig med att använda sig av. I svensk lagstiftning är en spion någon som går främmande makt till handa, i synnerhet vad gäller uppgifter kring försvarsmakten eller andra strategiska områden. I de gamla östländerna kunde man bli spionanklagad för minsta lilla sak, till exempel om man hade haft kontakt med personer i Väst. Användningen av ordet spion bör därför vägas på guldvåg.

”Lech Walesa Faces New Accusations of Communist Collaboration” och ”Walesa soll für Geheimdienst gearbeitet haben”. Så sammanfattade New York Times och Die Welt i går nyheten om den tidigare polske presidenten och Solidaritetsledarens förflutna. För den som förstår engelska och tyska är detta exempel på artiklar som varmt kan rekommenderas för att få en inblick i vad som egentligen har hänt och vad som är nytt.

Men man kan ju gå ett steg närmre till pudelns kärna.

Jag har varit lite kritisk mot svensk media och kritiken är befogad. Den som i högsta grad är en aktör i fallet Lech Walesa heter i internationella sammanhang The Institute of National Rememberence (Instytut Pamięci Narodowej, IPN). De har en egen hemsida ipn.gov.pl, vilken antyder att de är en statlig myndighet. Den som inte begriper polska kan klicka sig in på den engelska varianten här. 

Det går också bra att ringa till dem. Många talar engelska och de jag träffat på konferenser genom åren uppfattar jag som väldigt seriösa.

IPN är alltså Polens motsvarighet till Stasiarkivet i Tyskland. En självständig myndighet som ansvarar för bevarande av arkivmaterial från den forna diktaturernas förtryckarorgan.

IPN servar alltså forskare och journalister och bedriver egen forskning. Om du är journalist och läser det här. De pratar engelska och är inte farliga! De är faktiskt till för dig!

IPN har även saker som skiljer dem från Stasiarkivet (BStU). IPN hanterar både WWII och kalla kriget. De har dessutom en utredande avdelning, en kommission för att driva rättsprocesser för brott mot den polska staten under såväl nazitiden som under kommunisttiden. 

Kommissionen för åtal brott mot polska staten har viktiga uppgifter:

The Chief Commission also investigates ”any person who, without being authorised, destroys, hides, damages, removes or modifies the contents of the documents or information records” as well as ”refrains from transferring them, impedes their transfer or thwarts it” (Art. 54 Act on the Institute).

Och det är alltså precis exakt detta som det handlar om i Walesa-fallet. Precis som i Tyskland är det alltså olagligt för myndigheter och privatpersoner i Polen att gömma, inneha eller förstöra originalhandlingar från de gamla diktaturernas säkerhetstjänster. Den som har sådana handlingar åker dit så det stänker om de blir avslöjade.

Istället för att som i svensk media spekulera om det styrande partiet PiS haft fingrarna med i spelet med de nya Walesa-dokumenten så är det bättre att läsa polsk lagstiftning och titta på dödsdatum för mannen som illegalt ska ha haft Walesas dokument.

General Czesław Kiszczak, född 1925, var alltså militär i det kommunistiska Polen. Han gick med i kommunistpartiet 1945 och blev det kommunistiska Polens sista premiärminister. Han var inrikesminister när Solidarietsrörelsen slogs ner 1981. Det är alltså han som uppges ha haft de hemliga dokumenten som nu ”hittats”.

General Czesław Kiszczak dog den 5 November 2015 vid 90 års ålder. Det är alltså för drygt tre månader sedan.

Den som läser utländsk press kan konstatera att änkan Maria Kiszczak enligt IPN:s talesperson Agnieszka Sopinska-Jaremczak ska erbjudit sig att sälja de aktuella dokumenten för 90,000 zlotys (ungefär 27000 USD enligt NYT). Änkan förnekar påståendet om försäljningsförsök. Uppgiften att första kontakten skedde i februari 2016 tycks i alla fall båda parter vara eniga om.

IPN:s avdelning för rättsprocesser gjorde ett tillslag i änkan Kiszczaks hem i tisdags. Dokumenten som tros ha tillhört säkerhetstjänsten SB (Służba Bezpieczeństwa) hämtades till myndigheten, som nu alltså håller på att analysera materialet, till exempel avgöra om det rör sig om äkta dokument eller inte.

Förutom en presskonferens som hölls i torsdags där IPN:s chef Łukasz Kamiński uttalade sig (vilket har citerats i flera medier) så gick IPN också ut med ett officiellt uttalande i går torsdag. Det officiella uttalandet finns alltså både på polska och på engelska, varav jag publicerar det engelska uttalandet i sin helhet här:

Official statement on the inspection of the first batch of materials secured by the prosecutor of the IPN on 16 February 2016

I dag är sista dagen SVT Play visar Min sanning med Jan Guillou. Programmet är från 2012 och jag bloggade redan för fyra år sedan om inslaget. Då lade jag upp ett asgarv redan i introt, då Jan Guillou gav en ganska underhållande och ny version som häktningstiden 1973/74 på Långholmen.

Jan Guillou lägger an perspektivet om att han gör motstånd mot makten. Hör här:

”Vissa saker ska man tänka på i en isoleringscell. Sov inte för mycket. För att bygga upp mentalt motstånd så får man inte lukta illa. Man får inte ge upp. Man får inte vara en orakad slusk utan all personlig hygien måste skötas perfekt. Och träning. De dumma jäklarna ska pröva IB-avslöjandet i domstol”, säger Jan Guillou i introt.

”Nu gäller det att göra motstånd till sista blodsdroppen om så behövs”, fortsätter han. ”Förhören under de här månaderna handlar bara om en sak. Att tvinga ur oss uppgifter om var det kunde finnas källor i staten – och det skulle de ju inte ha.”

Jan Guillou greps tidigt på söndagsmorgonen den 21 oktober 1973. På måndagen den 22 oktober kl 16.15-16.20 informeras han om att han på fredagen anhållits i sin frånvaro misstänkt för spioneri. Han begär Hjalmar Petri som offentlig försvarare.

Dagen efter hålls det första förhöret. Det är alltså tisdagen den 23 oktober. Förhöret hålls mellan 13.45 och 15.20. Då det hålls en halvtimmes paus räknar jag ut att Jan Guillou talar i princip oavbrutet i över en timme.

Förhörsledaren får knappt en syl i vädret. Jan Guillou. De första 6-7 sidorna går åt för att Jan ska berätta om Jan (uppväxt, skolor etc etc).

Ungefär vid kvart i tre på eftermiddagen, två och ett halvt dygn efter gripandet i Lund, får Jan Guillou frågan om han känner Sven (jag har tagit bort efternamnet).

Det ska senare visa sig att studenten Sven har en mamma som bor på Drakens gränd. Han har kontaktat paret Brillou efter att ha läst Fib/Kulturfront och erbjuder sig att öppna mammans hem, där Brillou sedan försöker avlyssna ÖEB-chefen Jan Rydströms sovrum, oklart varför. Till detta hämtas en avlyssningsexpert från Danmark, tvåmetersmannen André.

Vad säger då Jan Guillou som uppges hålla hygienen, inte sova för mycket och träna för att vara motståndskraftig under tiden i isoleringscell och månader av förhör när han är inne på sitt allra allra första förhör:

”Jag kan säga så mycket att jag är fullkomligt säker på att Sven (efternamn borttaget) ej har begått något som helst brott. Inte heller någonting som skulle kunna beskrivas som förberedelse till brott. Under hänvisning till, alltså, till tryckfrihetsförordningens allmänna bestämmelser om skydd för källor och uppgiftslämnare till tidningar, så vill jag inte vidare säga något som Sven (efternamn borttaget), citeras Jan Guillou

Kort och gott bekräftar Jan Guillou sin första källa i första förhöret. Bredvilligt. I förhöret onsdagen den 24 oktober mellan kl 12.40 och 15.20 hinner vi bara till sidan 1 i protokollet då Jan Guillou bekräftar vem huvudkällan är.

Ja, jag känner Håkan Isacsson”, säger Jan Guillou. ”Vidare så är det ju av olika omständigheter klart att Håkan Isacsson är en av de uppgiftslämnare som jag och Peter Bratt har haft. Och vad det gäller vidare frågor om Håkan Isacsson, så vill jag härmed hänvisa till det jag sa, när jag fick frågan om (studenten Sven). Jag vill inte vidare diskutera mina förbindelser med Håkan Isacsson, därför att han, i överensstämmelse med de bestämmelser som finns i tryckfrihetsförordningen, är att betrakta som en uppgiftslämnare till tidningen Folket i Bild/Kulturfront, och således äger rätt att ha sin anonymitet skyddad, enligt min uppfattning.” 

Jan Guillou kan knappast ha hunnit lukta så mycket skunk innan han bredvilligt berättar om sina källor.

Det finns mycket mer att säga om programmet. En sak som slog mig förra gången jag såg det och som gör mig som journalist så illa berörd är hur inställsam programledaren Cecilia Bodström hela tiden är. Hon väljer hela tiden att luta sig mot Jan Guillou, skrattet och fnisset känns konstigt. Hon vickar på stolen och verkar nervös. Kort och gott uppfattar jag att hon ”åker med” och där Jan Guillou styr henne.

10 minuter in i programmet får Jan själv presentera vad IB-affären var där Jan gör sin egensnidade tolkning som gå ut på att kalla IB för ”utomlaglig” organisation som man inte ens skulle haft i Sovjetunionen vid den här tiden (?). IB är en socialdemokratisk paramilitär organisation, som driver egen utrikespolitik. osv osv. Motfrågorna uteblir. Cecila Bodström fortsätter åka med och skratta nervöst. Varför byter hon ständigt ställning? Varför sitter hon inte still?

Det är ingen nyhet att Jan Guillou ständigt skjuter in sig på att attackera (S) och Palme m fl. Just detta gör Cecilia Bodström till en fullständigt olämplig programledare i den här situationen. Hennes pappa hette Lennart och var bland annat utrikesminister under Palme. Hennes bror heter Tomas och är fd justitieminister. Hon må rösta på vad fan hon vill, men det är inget annat än direkt olämpligt att sätta en person som uppenbarligen kommer från en (S)-familj på att intervjua en person som ägnat fyrtio-talet år att attackera just ledare från detta parti.

För mig har det i yrkesmässiga sammanhang varit självklart att jag och andra runtikring mig anmäler om jäv föreligger i en situation. Att SVT inte reflekterar över sådana aspekter är sorgligt. Det kunde blivit en proffsigare intervju. Nu blev det mest pinsamt. Min sanning blev Vilken sanning?

Varför i hela fridens namn tycks jag lägga så mycket energi på Jan Guillou? En del som vet min bakgrund skulle säkert tvärsäkert gissa att det har med min man, den tidigare IB-agenten Gunnar Ekberg, att göra.

Det kan kanske ligga något i det, och ändå inte. Underrättelse- och säkerhetstjänsterna intresserade mig långt innan. Och när jag för Föreningen Sveriges öga och öras räkning senare initierade ett projekt där vi skannade in de skadade handlingarna av IB-åtalet började jag lusläsa allt. Året var 2009 och jag ville förstå, men ju mer jag grävde desto mer frågor fick jag.

Många tror nog att den mest intressanta personen i IB-affären är Jan Guillou, men det är han absolut inte. Ju mer man skrapar på ytan desto klarare framstår det att Jan Guillou vill att vi ska tro att han varit intressant och viktig, och att han har varit med och gjort mycket mer än vad som är med sanning överensstämmande.

En av de mest intressanta personerna i IB-affären 1974 är den tidigare IB-medarbetaren Håkan Isacson. Han gäckar mig. Han är död och kan inte höras. I IB-åtalet finns bara ett förhör med honom där det klart framgår att han manglats uppåt och neråt och utåt och inåt i ungefär en månads tid av förhörsledaren innan detta uppsummerande förhör sker där Håkan Isacson är spak som ett lamm.

Håkan Isacson talar säkert etthundra procent sanning i detta enda förhör som ligger i IB-åtalet, men vilket värde har detta förhör när det klart framgår att han och motparten är överens om att han inte får säga för mycket? Vad var det han inte fick säga? Vad är det vi inte har fått veta?

Jag har försökt få ut handlingar, men tyvärr tror jag att sekretessgränser sätter stopp för sanningen att komma fram i just det här fallet.

Må jag leva så länge att jag får min nyfikenhet stillad om Håkan Isacson, vilket troligen är år 2043. Jag beräknar nämligen att strikt 70 års sekretess kommer att tillämpas för hans akt hos Säpo. 

När jag frågat politiker om svenska sekretessregler gällande t ex Säpos akter har jag mötts av påståendet att de som berörs bör vara döda när akter släpps. Det är ju en hållning att fundera på med tanke på att vår medelålder ökat markant sedan (upp till) 70-årsprincipen infördes. Tjugoåringar som rekryteras i dag för hemliga verksamheter kan i högsta grad vara i livet när sekretessen släpps.

En annan aspekt att fundera över är vad vi utsätter de efterlevande för. Släpps dokument medan de som berörs är i livet kan de själva få kommentera om de har lust. Ta exemplet Jan Guillou, född 1944. Varför inte släppa dokument från före 1974 nu med en gång medan han kan kommentera? Varför vänta till år 2043 då han, om han är i livet, är 99 år? Inse att hans familj säkert kommer att stå svarslösa kring saker som står i akterna.

Jan Guillou vet att hans dokument inte kommer att släppas under hans livstid. Han vet att det är svårt att sätta emot hans påståenden. Därför kan han påstå än den ena och än den andra tokigheten utan att bli motsagd. Som det där i de sk yrkesmemoarerna:

”De trycka förhör som lämnas ut till offentligheten är noga rensade och redigerade. Mina offentliga förhör från IB-utredningen är bara på lite drygt hundra sidor. Det motsvarar högst tio procent av den sammanlagda förhörstiden”, skrev Jan Guillou (s 225, pocketversionen)

Eftersom matte är ett av mina favoritämnen började jag år 2011 räkna på påståendet. Hur lång tid hade de offentliga förhören med Jan Guillou i IB-akten tagit? Hur många sidor blev det? Vad är rimligt under en förundersökning?

Jag kom fram till att Jan Guillous påstående innebar att han skulle ha suttit i ”hemliga förhör” om ca 120 timmar under IB-utredningen och att detta skulle resulterat i omkring 900 hemliga sidor som ingen ännu får läsa. Ärligt talat – är det någon som tror att Jan Guillou har så mycket intressant och hemligt att berätta att det fyller 900 sidor hos Säpo?

Just sådana här konklusioner är viktiga att göra, eftersom Jan Guillou väldigt ofta gällande IB-affären påstår saker som är svåra att faktakolla. Vad mer intressant är: till skillnad från till exempel Peter Bratt eller för all del min egen man Gunnar Ekberg så varierar Jan Guillou hela tiden sin berättelse. 

Ju mer jag granskat IB-affären desto mer fylls jag av förvåning över att Jan Guillou under drygt fyrtio år tid getts så stor plats i media, getts så stor trovärdighet och sällan mötts av kritiska frågor från journalistkollegor. Hur kan det ha blivit så här när han ständigt justerar sin IB-historia och sin egen livshistoria? Han är som sportfiskaren vars ungdoms största fångst bara blir större och större med åren.

Men låt oss då titta på de som fortfarande är i livet efter IB-affären: Jan Guillou, Peter Bratt och Gunnar Ekberg, varav den senare är min man och de två förra åtalades och dömdes. Vem talar sanning? Vem kan vi lita på? Jag har läst många förhör och åtal och vet att det är vanligt förekommande att människor som riskerar dom inte är helt sanningsenliga. Folk erkänner brott de inte har begått. Folk förnekar brott de har begått. Vittnen minns rätt eller fel. Människor vill skydda någon eller sig själva.

Det är förvånande att IB-affären behandlas som om i synnerhet en alltid talar sanning. Det är väl ganska naivt?

Underrättelsefolket i IB-åtalet är rätt intressanta. En man säger sig bara ägna sig åt lastbilstransporter. Han är väldigt trevlig när han förhörs, men granskar man det han säger så har han faktiskt inte sagt ett dyft och spelar helt oförstående till frågor som han borde kunnat besvara klart och tydligt. Jag tyckte mannen påminde väldigt mycket om Gunnar Ekbergs gamle handledare ”Per”. Trevlig och charmig som kan säga många meningar utan att ha sagt någonting. En dag träffade jag en fd IB-medarbetare och nämnde likheterna mellan Gunnar Ekbergs gamle chef och lastbilsmannen, som inte har en helt obetydlig roll i efterspelet till IB-affären.

Du får hälsa till Per, var så nära en bekräftelse jag kunde komma på att vederbörande mycket väl visste att lastbilsmannen tillhört IB.

Underrättelsefolk ljuger inte. De svarar helt enkelt bara på det som de vill svara på.

Peter Bratt är lätt att förstå. Han, som till skillnad från Jan Guillou kommer från överklassen, var och är (upplever jag) genuint övertygad om att han deltog i IB-avslöjandet som en del av en god sak. Bonniers gav senare hans memoarer det träffade namnet ”Med rent uppsåt”, vilket var mitt i prick.

Men har han en gloria på huvudet? Det har ingen och knappast Bratt. Hans akilleshäl är och förblir Håkan Isacson, den homosexuelle alkoholiserade lumparkompisen som Bratt till syvende och sist försökte tjäna pengar på. Av IB-åtalet framgår att Bratt har blivit sparkad och har taskigt med pengar. Likaså är det med Isacson. De fördjupar sig i alkohol och Bratt springer till media och vill sälja knäcket. Den som till sist nappar är Fib/Kulturfront där Jan Guillou sitter som redaktör. Isacsons agerande kring IB-avslöjandet är irrationellt och motsägelsefullt.

Den som tar den största skammen är och förblir Isacson. Många vände ryggen åt honom efter IB-affären. Den som granskar IB-affären och funderar på etik för journalister inser snabbt att det är vanskligt att blanda ihop privat vänskap med hemliga källor så som Bratt gjorde.

Om Bratt och Isacson i sina personligheter är lätta att avläsa så är Guillou intressantare. Inte alltid för vad han säger, utan för att han getts sådant tolkningsföreträde gällande IB-affären. Han har helt enkelt fått dominera IB-affärstolkningen, vilket knappast har lett till att vi har blivit klokare. För precis så som Peter Bratt har haft anledningar till att överdriva eller förminska vissa faktauppgifter så har Guillou haft det i mångdubbelt högre grad.

En sak har varit hans behov att hävda sig. Att visa att han faktiskt hade jobbat jättemycket med IB-avslöjandet, fastän det egentligen var Peter Bratt som kom med en silverbricka ett år före avslöjandet.

Således konstaterar jag att Jan Guillous ego faktiskt är ett hinder för att vi ska förstå IB-affären bättre, eftersom han vill framstå som dominerande ”hjälte” i dramat. Han har helt enkelt under flera årtionden varit i vägen för att vi ska komma vidare i frågan om IB-affären.

2009 kom Gunnar Ekberg och Jan Guillou ut med sina memoarer. En och annan trevare gavs till att jämföra skildringarna av IB-affären, men mer blev det faktiskt inte. I recensioner noterade jag att Jan Guillou hyllades för det han skrev, medan flera recensenter försökte friskriva sig gällande Gunnar Ekbergs memoarer. ”Man” visste ju faktiskt inte vad som faktiskt var sant, vilket ju är helt korrekt men borde i så fall sättas in som ett ”aber” i alla recensioner av memoarer.

Jämförelserna mellan böckerna försvann kanske också när Expressen avslöjade att Jan Guillou varit KGB-agent under åren 1967-72. Själv säger Jan Guillou att det var ett journalistiskt uppdrag som gick fel. Att han mötte KGB-officeren 1972 och avslutade relationen med förklaringen att det skulle KGB-officeren förstå senare och kunna läsa i en tidning.

Jag har passat på att fråga många initierade från underrättelse- och säkerhetstjänsterna om det kan gå till så här, att man leker i fem år med KGB, utför uppdrag, får pengar, skriver på kvitton och sedan avslutar relationen. Alla säger att det inte går till så där. En gång KGB alltid KGB. Dessutom är det så att den som hamnar i KGB:s garn har identifierats som en person med vissa ”svagheter” som kan bearbetas. Spelmissbruk, alkoholism, homosexualitet, ett ego som behöver stärkas, avsaknad av fadersfigur eller vad det nu är.

KGB-officeren är en människokännare som hittar sina byten och de släpper dem inte i första taget. Kanske att han fick Jan Guillou att tro att Jan Guillou styrde relationen?

Jan Guillou har fått berätta sin version av relationen med KGB. Att det var journalistik och ambitionen av ett scoop. Det är Jan Guillou som vittnar om att relationen avslutades, på hans initiativ, 1972.

Vad vi saknar är KGB:s version av det hela. Vem var det som Jevgenij Gergel såg? Varför ville han och KGB utveckla kontakten med Jan Guillou?

Frågan är om vi får reda på det någonsin. Vladimir Putin, före detta KGB-agent, lär knappas vilja att de ryska arkiven öppnas.

Så då återstår att göra en liten utredning på Jan Guillou för att ta reda på vad det är som är hans akilleshäl. Varför är det så viktigt att hela tiden berättar att han är från överklassen och kan äta med kniv och gaffel? Varför är det så viktigt att berätta hur fina viner han dricker, och att han haft en norsk-fransk uppväxt med hembiträden? Varför hyllar han sin morfar, men märkbart blockar för vissa frågor just om förmögenheten som försvann och om morfadern?

Mer om detta i nästa inlägg….

Morfaderns tvister och otrohet ger ny historieskrivning

Styvfadern är roten till allt ont. I alla fall om man får tro Jan Guillou. Förutom boken Ondskan har han i en bok pekat ut styvfadern Nils Hanséns och morbrödernas bristande känsla för affärer samt en tioårig arvstvist efter morfaderns död som huvudorsaker till att hans familjs förmögenhet försvann. Jag har tittat på morfaderns bouppteckning, som blottlägger en helt annan historia där Oscar Botolfsens egna tvister och gylf är klart mer intressanta.

I januari 2014, lagom till Jan Guillous 70-årsdag, skulle journalisten Paul Frigyes ha kommit ut med en bok om Jan Guillou. Men allmänheten hann knappt ta del av förhandsinformationen om boken innan den drogs tillbaka. Skickligt smulade Guillou Frigyes i bitar i SVT:s morgonprogram. Frigyes hade missat att Guillou faktiskt fått ett terminsbetyg innan han lämnade Solbacka, dessutom med stort A i biologi.

I efterhand kan man undra varför en sjuttioårig man med sådan kraft mosade Frigyes i offentlighetens ljus. Varför göra en sådan affär av ett över femtio år gammalt terminsbetyg och ett betyg i biologi? Kanske var det inte Frigyes som bekymrade, utan snarare behovet av att mota Olle i grind för det som skulle komma sedan: ytterligare granskningar bortom den inställsamma journalistik vi fått se under lång tid.

Under årtionden har Guillou intervjuats om sin officiella personligt utmejslade version om sig själv och familjens historia. Han berättar den ju väldigt bra. Frågan är om hans historia stämmer?

Den franska uppväxten och sadisten från underklassen

Guillou framhäver gärna sin överklassbakgrund och uppväxt i Saltsjöbaden. Han beskriver uppväxten där som en på många sätt idyllisk barndom. Han har sin identitet klar: den är hos överklassen och han påpekar gärna att han har haft en norsk-fransk uppväxt.

Redan här börjar en journalistnäsa känna vittring.

Enligt folkbokförings- och skilsmässodokumentation separerade Marianne och Charles Guillou när deras son Jan var knappt två år gammal. Tio månader senare utvandrade fadern till Finland och enligt Jans Guillous halvsyster ska kontakten helt ha brutits, vilket styrks av Jan Guillou själv, som berättat att han trott att fadern var en fransk adelsman men att han efter fyllda 30 år fick veta att pappan bodde i Finland och var journalist.

Skilsmässan mellan studenten Charles Guillou och Marianne Botolfsen gick igenom fyra månader efter att Charles Guillou utvandrat. Foto: Lena Breitner

Det var ju bra att Jan Guillou fick träffa sin biologiska pappa till slut, men den kritiske betraktaren undrar ju samtidigt hur mycket fransk uppväxt det kunnat bli med det här scenariot? En person som umgicks med Jan Guillou under uppväxten i Saltsjöbaden kan i alla fall inte påminna sig någon fransk prägel i det Botolfska hemmet.

Botolfsen är det norska familjenamnet. Morfar hette Oscar Botolfsen och om honom talar Jan Guillou gärna med värme. Oscar Botolfsen beskrivs som en man som fått sin utbildning till ingenjör i Dresden och som sedan bedrev entreprenörsverksamhet i Stockholm. En self-made man med hårda nypor i affärer och vad gäller barnuppfostran.

I programmet Sommar 1979 påstod Jan Guillou att Per Albin Hansson tagit emot mutor av hans morfar. Programmet fälldes i Granskningsnämnden, men Jan Guillou har fortsatt att berätta historien, men då som en ”teori”, vilket tydligen inte kan fällas enligt radio- och tv-lagen.

Medan morfar Botolfsen får kärleksfulla beskrivningar är det värre för familjens kvinnor. Titt som tätt har de fått ta emot nedsättande kommentarer, främst mamman och mormodern. En annan som fått känna av giftpilarna är styvfadern Nils Hansén, som Guillou beskriver som ”en sadist från underklassen” i boken ”På jakt efter historien” (2003). Boken, som alltså finns som pdf, gavs ut med motiveringen att Jan Guillou dagligen får så många frågor om sig själv från skoleelever och universitetsstudenter som ska skriva uppsatser och specialarbeten om honom. Även i denna bok är budskapet klart: Jan Guillou är uppväxt i en förmögen familj i Saltsjöbaden. Hans identitet är med överklassen.

Hans agg till styvfadern är väl känt, bland annat genom boken ”Ondskan”. Den boken var från början presenterad som en fiktion, men började gradvis, i synnerhet i samband med filmatiseringen av boken 2003, plötsligt beskrivas som sann. I en artikel i Dagens Nyheter den 20 september 2003 fick Jan Guillou frågan om bokens sanningshalt. Vad hände i verkligheten?

”Allt som står där. Jag slog honom sönder och samman. Han bars i väg till en ambulans och sedan såg jag honom aldrig i verkliga livet”, citerade Expressen honom från DN.

Om Jan Guillou då menar styvfadern Nils Hansén blir det onekligen lite svårt att få historien att gå ihop. Nils Hansén gifte sig med Jan Guillous mamma 1947 och skilsmässan gick igenom den 8 september 1959. Men separationer och ansökningar om skilsmässa sker som bekant oftast långt tidigare, i synnerhet om det finns minderåriga barn med i sammanhanget. Enligt Jan Guillous halvsyster Pia Hansén ska fadern ha lämnat familjen 1957 för en annan kvinna.

Ansökan om skilsmässa och juridiskt fastställd separationen sker i april 1958, vilket framgår av Stockholms rådhusrätts handlingar. Då Jan Guillou började på Solbacka i januari 1959 och slutade vårterminen 1960 så kan Ondskan-scenerna där Jans alter ego slutar skolan, kommer hem och pryglar styvfadern knappast ha haft med Nils Hansén att göra.

Ilskan och föraktet mot Nils Hansén är intressent. I boken ”På jakt efter historien” får han bära hundhuvudet för mycket. Jan Guillou skriver att när Hansén blir ”ingift i den förmögna familjen måste sadisten inte bara nödtorftigt kläs upp och dresseras i bordsskick. Han måste också förses med ekonomi för att därmed dölja sitt alltför enkla ursprung”, varpå det i en parantes läggs till att ”Inga människor är så bördsstolta som nyrika; min mormor var en gång servitris från Dalarna, men blev som fru miljardärskan ohyggligt förnäm och uppfann dessutom ett eget adelskap för sig själv.”

Synen på uppkomlingar är tydlig, även då det rör Jan Guillous eget kött och blod. Men var fru Botolfsen verkligen miljardärska, ens omräknat i nutida penningvärde? Och vilka skulle kunna räknas som uppkomlingar i familjen – egentligen?

Guillous vistelse på internatskolan Solbacka återkommer ständigt som referensram. I ”På jakt efter historien” påstås att familjeförmögenheten försvunnit i samband med att han lämnat internatskolan för sista gången. Året är alltså 1960 och då är det en annan sak som händer ungefär samtidigt, enligt Guillou:

”Sadistens grepp över familjen kunde brytas”, skriver han och påstår att det är nu som Nils Hansén försvinner ur Jan Guillous liv.

Påståendet har redan visat sig inte hålla, eftersom separationen skedde tre år tidigare, men det är intressant att fördjupa sig i hur Jan Guillou argumenterar:

Familjeförmögenheten är alltså borta och enligt Guillou är styvfaderns ”affärer” en av orsakerna, samt att morfaderns död lett släkten in i en tioårig arvstvist ”där den en gång stora förmögenheten slukades i advokatkostnader.” Fast det viktigaste skälet till att förmögenheten försvann uppges vara att ingen av Guillous morbröder hade förmågan att efterträda morfadern. De levde playboyliv som om pengar vore eviga.

Stämmer det att styvfadern, morbröderna och en arvstvist är skuld till den förlorade förmögenheten och att advokatkostnader efter morfaderns död slukar resterna? Morfadern Oscar Botolfsens bouppteckning ger en helt annan bild.

Guillous morfar måhända ha skapat sig en förmögenhet med sina bara händer, men det är också tydligt att morfaderns personliga tvister från början på 1920-talet och framåt måste ha påverkat förmögenhetsutvecklingen i negativ riktning.

Således blir tvisterna före morfaderns död intressantare än vad arvingarna hittade på efter begravningen. Och Jan Guillous mammas tillkomst är en av nycklarna.

Mer skulder än förmögenhet.

Jan Guillous morfar Oscar Botolfsens död den 27 februari 1953 måste ha kommit som en chock för familjen. Två veckor tidigare har dom fallit i Södertörns domsagas häradsrätt gällande två skulder till Saltsjöbadens Badhotell. Inklusive ränta och rättegångskostnader ska dödsboet utbetala 23 936:09 kronor, vilket är ungefär 335 000 kronor i 2016 års penningvärde.

Men detta är inte de enda ärendena som under vintern inkommit till häradsrätten. Förutom att Saltsjöbaden badhotell inkommit med stämningsansökningar mot Oscar Botolfsen den 7 och 28 november 1952 inkommer ytterligare två ärenden.

Den 4 december 1952 lämnar diplomingenjör Lauritz Botolfsen in en stämningsansökan. Fyra dagar senare, den 8 december, lämnar Oscar Botolfsens hustru och Jan Guillous mormor Britta Botolfsen in en ansökan om skilsmässa.

Tio dagar senare har domstolen förordat ”sammanlevandes hävande” mellan Oscar Botolfsen och hans fru och en dryg månad senare, den 16 januari 1953, faller alltså domen i Södertörns domsagas häradsrätt gällande Saltsjöbaden badhotell.

De två andra tvistemålen hinner aldrig avgöras. Skilsmässoärendet avskrivs två månader efter dödsfallet. Lauritz Botolfsens tvistemål först 1954, efter att dödsboet tillerkänt Lauritz Botolfsen hans krav.

Jan Guillou har ofta beskrivit barndomen i Saltsjöbaden som en på många sätt idyllisk barndom, men Oscar Botolfsens bouppteckning berättar om fasader som rämnar.

Vem var då Lauritz Bolofsen, mannen som stämde Jan Guillous morfar? Han titulerade sig diplomingenjör i 1942 års telefonkatalog och var bosatt på Norr Mälarstrand 78 på Kungsholmen, vilket är precis den fastighet som Oscar Botolfsen med firma Botolfsen & Co köpte år 1930. Lauritz Botolfsen kan inte vara någon annan än Oscar Botolfsens bror och kompanjon i firma Botolfsen & Co, entreprenadfirman specialiserad på betongbyggnader, väg- och vattenbyggeri.

Tvistemålet är gallrat på Stadsarkivet i Stockholm, men vi får veta vad saken gäller i bouppteckningen efter Oscar Botolfsen.

Det är en arvstvist från 1881 om 2833:44 kronor. Det kan tyckas vara ett litet arv, men med ränta tillerkänner dödsboet Lauritz Botolfsen 120 779:34, vilket är 1,69 miljoner kronor i 2016 års penningvärde.

Bouppteckningen fastställs den 29 december 1954, men tvistemålet mellan bröderna avskrivs i domstolen redan i januari samma år, faktiskt innan boutredningsmannen ens påbörjat sitt arbete. Det tyder på att Oscar Botolfsen sannolikt hade förlorat i domstol.

Även om skulden till Lauritz Botolfsen kan tyckas hög är detta långt ifrån den enda skuld Jan Guillous morfar Oscar Botolfsen lämnar efter sig. Av bouppteckningen framgår att han är skyldig grosshandlare Sverre Botulfsen i Oslo (möjligen ytterligare en bror?), 132 047:36 kronor, vilket är 1,85 miljoner kronor i dagens penningvärde. Skulden består av inteckningar i Oscar Botolfsens fastigheter och aktier.

Var Oscar Botolfsen en förmögen man?

När alla tillgångar lagts ihop och änkans giftorättsgods på drygt 45 000 kronor dragits av fanns 3 201 277:58 kvar. Samtidigt hopar sig skulderna. Släktingar, företag varav de flesta i byggbranschen, banker, advokater och privatpersoner står på kö.

Hela 2 918 861:27 ska dras av och omräknat i nutida pengar är det 44,80 miljoner i tillgångar och 40,85 miljoner i skulder. Kvarlåtenskapen ligger på 3,95 miljoner kronor i 2016 års penningvärde. 

Änkan och de fyra barnen, som ärver enligt lag då testamente och äktenskapsförord saknas, ska först göra sig oskyldiga till många. Det är uppenbarligen en stor härva de nu tvingas reda ut innan de kan dela på smulorna.

Påståendet om att morfadern varit en miljardär, ens i nutida pengar, finner i alla fall vid bouppteckningen inte något belägg. Den som är satt i skuld är som bekant inte fri.

Medan Jan Guillou pekar på en tioårig arvstvist efter morfaderns död tycks de intressantaste tvisterna ske före morfaderns död, bland annat i Södertörns domsaga. En av tvisterna råkar dessutom vara en betydande arvstvist från 1800-talet.

Otrohet kostar…

Av bouppteckningen framgår att det finns flera livsförsäkringar, men de är intecknade till betydande belopp. Alla utom en enda. Den som är ställd till en Märta Gunilla Langenberg, även kallad Gunni eller Gunna.

Varför hade Oscar Botolfsen så mycket skulder? En del av svaret ligger i bouppteckningen. Morfar Botolfsen har varit gift två gånger och otroheten mot första hustrun satte honom i en livslång ekonomisk sträckbänk.

Skilsmässoavtalet mellan Oscar Botolfsen och Gunni Langenberg skulle onekligen kunna få en amerikansk skilsmässoadvokat att gråta av hänförelse.

”Det är gamla pengar som har talat,” konstaterade en vän till mig när han för ett par år sedan förevisades avtalet. Han förklarade sedan: ”Det ska göra ont, men inte förgöra dig. Du ska leva med det och påminnas om det varje dag.” Har han rätt? Jag vet inte. Men låt oss titta närmre!

Jan Guillous morfar ska enligt familjens officiella dödsruna i Stockholmstidningen ha startat byggfirma i Stockholm 1905. Via Stadsarkivet får jag fram att han fem år senare, den 21 juni 1910, gifter sig med den 23-åriga Gunni Langenberg i Adolf Fredriks församling i Stockholm. Hur länge den äktenskapliga lyckan varade är svårt att säga, men den 20 november 1924 går skilsmässan igenom. Fjorton års äktenskap är till ända och parterna har enats utanför domstolen.

Enligt skilsmässoavtalet skulle Oscar Botolfsen 1925 betala ut 20 000 kontant till hustrun. Hon skulle även få en inteckning om 5 000 kronor i en fastighet på Lidingö och senast den 1 januari 1925 skulle han ha tecknat en livförsäkring på 25 000 kronor till förmån för henne. Allt som allt värt 1,32 miljoner kronor i 2016 års penningvärde.

Förutom detta ska Oscar Botolfsen försörja Gunni Langenberg fram till dess att hon gifter sig eller att någon av dem dör.

500 kronor i månaden som avtalet stipulerar är inte lite pengar. En kvinnlig arbetare tjänade bara 100 kronor i månaden vid den här tiden. I dagens penningvärde var det 13 190 kronor per månad. Oscar Botolfsen fick fram till sin död punga ut med mer än fyra miljoner kronor i dagens penningvärde.

Fru Langenberg tillförsäkras ett tryggat liv och mer därtill. I och med skilsmässan flyttar hon till Lidingö och bor sedan på Östermalm till sin död. Hon tar med sig en flygel och många möbler. Oscar Botolfsen ska enligt avtalet köpa henne ny servis i såväl glas som nysilver, samt även nya matsalsmöbler.

Genom skilsmässoavtalet förklarar hon att ”hennes tillförsäkrade förmåner till fullo gottgjort för att mannen begånget äktenskapsbrott och avsäger sig sålunda varje anspråk på skadestånd.”

Men allt är inte frid och fröjd. 1938 tecknades ett nytt avtal. Av detta framgår att Oscar Botolfsen ligger efter med sina skyldigheter. Av de 20 000 som skulle betalats kontant 1925 resterar 13 200 kronor. Han ligger även efter med månadsunderhållet. Genom ett nytt avtal höjs ersättningen till 6 600 kronor per år (motsv 183 600 SEK/år i 2016 års penningvärde). Han ska också regelbundet redovisa att han inte har intecknat livförsäkringen till förmån för fru Langenberg.

En familjebild som spricker.

Äldre bouppteckningar är detaljerade beskrivningar av en människas liv. Medan man i dag har schablonbelopp för antal rum antecknas Oscar Botolfsens och änkans ägodelar in i minsta detalj. Det är tolv sidor med allt från chiffonjéer, takarmaturer, bestick, träskedar, trädgårdsslangar och resårbottnar.

Oscar Botolfsen har bott i ett stort hus i Saltsjöbaden, Villa Bellevue i korsningen Källvägen-Strandpromenaden. Huset var uppfört 1895 av bryggeridisponent Odd Landtblom.

Enligt Paul Frigyes, vars bok så hastigt fick dras in, köpte Oscar Botolfsen huset när Jan Guillou låg i magen på sin mamma och då hon bodde på Kungsholmen med Charles Guillou.

Kanske störde denna uppgift Jan Guillou när han 2014 fick läsa boken före utgivningen, eftersom han i sin egen officiella släktskildring från 2003 påstår att hans mor växt upp bakom murar i Saltsjöbaden samtidigt som han väver ihop detta med en målande skildring av Villa Bellevues betongmurar.

”När min mor tog studenten fick hon för första gången gå utanför murarna utan bevakning och hon blev omedelbart med barn, det vill säga med mig”, skrev Guillou.

Om Villa Bellvue köptes först 1944 kan Jan Guillous mamma rimligen inte ha växt upp bakom just dessa murar. Kanske fanns det andra murar på Carl Westmans väg 16 i Saltsjöbaden, i det mindre hus Frigyes pekat ut att Marianne Hansén växt upp i?

Villa Bellevue var onekligen ett ståtligt hus. Enligt bouppteckningen fanns sex sovrum, salong, matrum och herrum. Oscar Botolfsen har haft två äkta mattor, en kelim och en persisk. Det står en flygel i huset, men den tillhör inte paret Botolfsen. Tavlorna är många. Av köksutrustningens omfattning kan vi dra slutsatsen att det fanns ett stort kök.

I minnesordet i Stockholmstidningen nämns att Oscar Botolfsen är med i Kungliga Segelsällskapet, men någon segelbåt har han inte när han dör. Däremot en illa åtgången jolle samt en motorbåt värd 1 600 kronor.

Godsägarens oäkta dotter.

Vad hjälper det den blinde om hans far såg bra, är en känt talesätt som är ett rättesnöre vid släktforskning. Det gör oss varken till bättre eller sämre människor om vi hittar adel, pigor eller mördare i vår släkt. Däremot kan vi ge mänskliga drag åt sedan länge döda människor.

Det är inte ovanligt att barn fördömer tidigare generationers handlanden. Genom släktforskning kan vi spegla den samtid som de levde i, och ibland även skapa förståelse för varför våra släktingar gjort som de gjort.

Vem var det egentligen som Jan Guillous morfar varit otrogen med och som orsakade skilsmässan? Svaret är: Jan Guillous mormor Britta, en urlakningsarbetardotter född Karlsson i Kristine i Dalarna 1893 och som först varit gift med köpmannen Erik Teodor Ohlsson, med vilken hon har en dotter.

I april 1922 föds Jan Guillous mamma Marianne utanför äktenskapet, eller möjligen mitt i upplösningen av ett annat. I dopboken antecknar prästen inte någon fader till flickebarnet Marianne, som först får namnet Olsson utan h.

När skilsmässan med Gunni Langenberg gått igenom i november 1924 är Jan Guillous mamma drygt två och ett halvt år gammal. Den 26 februari 1925 gifter sig Mariannes föräldrar och hon får namnet Botolfsen. Någon vecka efter vigseln föds Brittas andra barn med Oscar.

Vem var då Oscar Botolfsens första hustru Gunni Langenberg, som fick till stånd ett så saftigt skilsmässoavtal? Med tanke på att Guillou så ivrigt framhärdat sin överklassbakgrund och genom många romaner vurmat för det adliga så är det intressant att konstatera att den han inte delar blod med tycks vara den ädlaste, om nu något sådant finns.

Gunni Langenberg föds dock som oäkta. Fadern är ej angiven i dopboken och även modern uppges vara okänd, vilket är ytterst ovanligt att hitta för en släktforskare. Men det står snabbt klart att det var känt vem fadern och modern var. Dåtidens präster har hovsamt bugat. Det tog inte lång tid förrän Gunni fick efternamnet Norlin, godsägarfru Langenbergs pigas efternamn. Därefter får flickebarnet byta namn till Langenberg.

När Gunni långt senare dör testamenterar hon kvarlåtenskapen till sina halvsystrar, vilka råkar vara de inomäktenskapliga barnen till godsägaren på Hedås Wilhelm Ludvig Gude Langenberg, son till godsägare Fredrik Ludvig Langenberg och hans maka Thora Amalia Georgina Gedda.

Via Kugelbergs tidningsurklipp får vi veta att Wilhelm dött efter långvarit lidande vid 34 års ålder. Han efterlämnar änka och fyra barn. Den oäkta dottern Gunilla är nu tretton år. Således var Gunilla produkten av en kärleksaffär mellan en piga och en godsägares tjugoåriga son.

Gunni Langenbergs historia är ett exempel på att alla oäkta barn inte förkastades i dåtidens samhälle. Små skönhetsfläckar hos medlemmar i finare familjer kunde hindra vissa giftermål, i synnerhet om pengar inte fanns kvar. Men med ympning kunde detta avhjälpas. Oscar Botolfsen sågs antagligen som en tryggad försörjning med sin byggnadsverksamhet i Stockholm. Äktenskapet med Gunni Langenberg var å andra sidan gissningsvis ett strategiskt drag av en icke-svensk som ville komma in i de finare salongerna. Men vad hände då när den äktenskapliga alliansen sprack?

90-procentiga skulder.

Begravningsannons i Stockholmstidningen för Oscar Botolfsen sätts in dagen efter begravningen.

Det blev ingen storstilad offentlig begravning för Jan Guillous morfar Oscar Botolfsen 1953. Begravningsannons och minnesord i Stockholmstidningen förs in dagen efter hans begravning med meddelande om att jordfästningen enligt den avlidnes önskan har ägt rum i stillhet. Han sörjs av änka, barn och bröder.

Det är onekligen en gripande annons om man vet bakgrunden. Änkan hade ju precis krävt skilsmässa och uppges nu vara den främste sörjande. Bröderna syftar högst troligt på just de personer som den döde varit skyldig mycket pengar. Två rättsprocesser var precis avslutade och ytterligare två väntade.

Jan Guillou sätter fokus på de efterlevande, som han pekar ut har ställt till med en arvstvist så att den sista delen av förmögenheten försvann. Men vad är det egentligen som har hänt? Vems är egentligen felet?

Det är väl egentligen här som Paul Frigyes inte grävde nog djupt. Han har i den bok som fick dras tillbaka endast skrapat på ytan av en intressant släkthistoria. Han hittar saker, men godtar också tyvärr den Guillouskt utmejslade släktversionen. Som det där med familjeförmögenheten som försvann.

”Efter Botolfsens död hade ättlingarna krånglat sig in i en decennielång arvstvist som stadigt dränerade resurserna”, skriver Frigyes till exempel.

Hade han läst bouppteckningen hade han nog inte framställt ett dödsbos 90-procentiga skulder på detta sätt. Enligt lag satt inte änkan i orubbat bo utan resterande del skulle delas på fem. Hälften till änkan, resten till barnen, varav ett var adopterat.

Förmögenheter behöver inte försvinna genom tvister. Det räcker med skulder och att ha flera arvtagare som ska dela på kvarlåtenskapen.

Fallet Oscar Botolfsen är ett bra exempel på varför man bör skriva testamente och ibland även äktenskapsförord. I avsaknad av dessa står änkan och de fyra barnen ensamma och ska komma överens om hur de ska göra med dödsboet.

Gissningsvis är det inte tillgångarna utan skulderna de ärvt som tär på relationerna.

Det är uppenbart att Villa Bellvue i Saltsjöbaden både är för stor och för kostsam för den 60-åriga Britta Botolfsen, som har två av de vuxna barnen skrivna hos sig. Alla måste hitta nytt boende och pengar att köpa nytt till går inte att få ut förrän man gjort sig oskyldig. Den 34-sidiga bouppteckningen visar ett 80-tal skulder till allt från låneinstitut till företag och privatpersoner.

Oscar Botolfsen var inte bara en man som gjorde affärer med mycket hårda nypor. Frigyes beskriver i sin bok en man som inte heller ägnar sig åt nostalgi. En gång i tiden hade han arbetat för en man, som nu ruinerats. När sonen till den barskrapade mannen söker upp Oscar Botolfsen och ber om hjälp blir han körd på porten. Den forne chefens son har enligt Jan Guillous morfar uppvisat ”ett beteende han fann ovärdigt, rentav ynkligt”, skriver Frigyes (sid 114 Jan Guillou utifrån, Lindelöws förlag)

Det är högst troligt att Oscar Botolfsens arvtagare under 1950-talet fick smaka på samma beska medicin. Den enes död, den andres bröd. Vid skilsmässor, obestånd och konkurser brukar man kunna göra bra affärer. Oscar Botolfsens arvtagare fick säkert motta ett och annat skambud på till exempel fastigheter. Fanns det förresten någon köpare till 7/40-dels ideell djurbesättning i Norge, eller ville någon av arvtagarna ta över egendomen? Arvtagarna ställdes onekligen inför många och komplicerade frågor.

Konsten att smälta in.

Hur var det att vara den nioåriga Jan Guillou mitt i allt det här? Enligt hans halvsyster, som intervjuades i Expressen 2003, trodde han som barn att den frånvarande biologiska pappan var en adlig fransman. Till myndigheter uppgav han som vuxen att fadern var diplomat. Efter 30 års ålder får han veta att fadern var sportjournalist i Finland.

I boken ”På jakt efter historien” menar han att det är mormodern som lurat i honom de falska uppgifterna.

På Stadsarkivet i Stockholm kan man hitta att den franske farfadern invandrade till Sverige 1921 och gifte sig med folkskolläraren Amalia Sandberg, som är sprungen ur en ganska normal svensk arbetarsläkt. Tillsammans får de en son, Jan Guillous far, 1922. Fick Jan Guillou någonsin träffa sin farmor, bosatt i Stockholm och som dog 1954?

Jan Guillou talar ofta och gärna om idyllen i Saltsjöbaden där man hade hembiträden och där hans mamma körts omkring med chaufför. Somrarna tillbringades på Sandhamn i ett hus byggt för att den gästande norska kronprinsen skulle ges en värdig övernattning. Morfadern var med i Kungliga Segelsällskapet. Men vad han inte säger är att han tydligen inte bodde i Villa Bellevue. Enligt Frigyes bodde Jan Guillou med mamma och styvfar i chaufförsbostaden.

Hur mycket förstod den nioårige Jan av vad som hände 1953? Familjen måste ha varit omskakad. Rättegångar. Separation. Dödsfall. Advokater. Stora skulder. Skvallret måste ha florerat i samhället.

Familjens officiella minnesord över Oscar Botolfsen i Stockholmstidningen. Namnet Cruse, som hustrun Britta har getts, har jag inte funnit något belägg för. Enligt kyrkoarkiven var hennes far koboltsarbetare i Falun och hette Karl Johan Karlsson.

Klart det fanns folk som också mindes vad som hänt tidigare. Otroheten och ett ekonomiskt avtal istället för ett skadestånd. Sådana avtal har en benägenhet att sippra ut. Hur hade det förresten varit att bli fru Botolfsen efter godsägardottern Gunni Langenberg? Borde inte Jan Guillou förlåta koboltsarbetaren i Falun Karl Johan Karssons dotter Britta om hon kanske skarvade lite med sitt ursprung för att smälta in bättre i Saltsjöbaden?

Morfadern framstår som helig för Jan Guillou, men uppenbarligen bidrog morfaderns gylf till att sätta honom på pottan. Kanske var det just Paul Frigyes beskrivning av morfadern som fick Guillou att gå i taket.

Expressen publicerade i januari 2014 ett utdrag ur boken Höjd över varje misstanke (den bok som drogs tillbaka av Norstedts), där man kunde läsa att man i Saltsjöbaden kallat Oscar Botolfsen för ”Bot-Olle”. I Guillous egna beskrivningar är morfar en affärsman som kan hantera och muta makten. Mormodern beskrivs som nyrik och som uppfann ett adelskap åt sig själv. Mamman sägs ha blivit uppfostrad som överklass. Bouppteckning och närliggande släktforskning ger en bild av en familj som försökte upprätthålla fasaden medan förmögenheten uppenbarligen alltmer tunnades ut.

Hänger inte ihop med 1960.

Det är intressant hur svepande Jan Guillou sammanför morfaderns död 1953 med att han själv lämnar Solbacka, vilket är våren 1960, med att för alltid kunna slippa styvfadern, vilket egentligen skedde redan då Marianne och Nils Hansén separerade 1957.

Gården i Vestre Braathe i Norge hade ett taxeringsvärde motsvarande 836 000 SEK i 2016 års penningvärde. Oscar Botolfsen äger 7/40-delar i den och lika mycket i djurbesättningen.

Jan Guillous beskyllningar mot styvfadern och morbröderna, att de skulle varit huvudorsaken till att förmögenheten försvann, känns orättvisa. Det är uppenbart att många av bouppteckningens geldenärsförhållanden är kopplade till firma Botolfsen & Co och här var ingen annan än Oscar Botolfsen den högst ansvarige. Hans historiska skuldberg till släkt och före detta hustrun är inte att leka med.

Värt att notera är att styvfadern Nils Hansén gifte sig med Jan Guillous mor sex år före Oscar Botolfsens död. Enligt Frigyes har de först drivit våffelstuga i Sälen (sid 119, Höjd över…), en uppgift som antagligen stör den Guillouska bilden av genuin överklassbakgrund. Tre år före styvfaderns död blir Nils Hansén under en kort tid kritbruksdirektör i Norrköping.

Kan detta scenario verkligen ha haft så stor inverkan på Oscar Botolfsens förmögenhetsförlopp?

Istället för att som Guillou peka ut styvfaderns bristande ekonomiska förmågor bör man stillsamt undra hur i hela fridens namn Oscar Botolfsen tänkte då han under något år satte en pianist till att bli kritbruksdirektör.

Bouppteckningar är fantastiska för släktforskare. Oscar Botolfsens dokument blottlägger en familj och en släkt som tycks lida av bristande sammanhållning. Enligt ett känt talesätt förstörs en familjeförmögenhet på tre generationer. Här tycks det gå snabbare.

Kanske säger detta något om varför det är så viktigt för Jan Guillou att hela tiden påtala sin tillhörighet till överklassen och ständigt visa att han numera kan använda spenderbyxorna precis när han vill. Han förefaller vara mer lik sin mormor från Dalarna, koboltsarbetaredottern Britta Karlsson, än han antagligen vill erkänna. Som den sanne vänstermänniska Jan Guillou säger sig vara är det intressant att han inte mer framhäver sin svenska arbetar- och underklassbakgrund.

Varför berätta hela denna långa historia på en underrättelseblogg? Därför att vi saknar KGB-officeren Jevgenij Gergels förklaring till varför han ska ha närmat sig Jan Guillou i mitten på 1960-talet. Vem var det Gergel såg? Eller för att göra det tydligare: Vilka svagheter och värvningspotentialer såg han hos Guillou? Vilka strategier lade Gergel upp för den klassiska mentala förförelsen?

Hur prisade han? Hur lockade han? Hur lovade han? Hur motiverade och trakterade han?

Jag har genom åren visat min släktanalys för tidigare underrättelseofficerare och frågat om KGB ägnade sig åt släktforskning. Svaret har blivit att de nog inte gjorde sådant.

Men de var mycket goda människokännare, blev ett svar.

Själv tror jag att Gergels strategi påminde om hur KGB-mannen Axel i John le Carrés A Perfect Spy alltid tilltalade sitt värvningsobjekt Magnus Pym: Alltid med ett Sir – ”Sir Magnus”.

TEXT OCH RESEARCH: LENA BREITNER

FAKTA 1

12 okt 1877
Oscar Botolfsen föds i Kristiania, Oslo

23 jan 1905
Flyttar till Sverige från Norge. Bosätter sig i centrala Stockholm och startar entreprenadverksamhet.

21 juni 1910
Gifter sig med Gunilla Langenberg, som då är 22 år

1922
Köpmansfru Hanna Kristina Birgitta Olsson föder barnet Marianne. Ingen fader antecknas i födelseboken. Fadern uppges senare vara Oscar Botolfsen.

21 nov 1924
Skilsmässan går igenom mellan Oscar Botolfsen och Gunilla Langenberg. Istället för skadestånd har parterna träffat ett avtal som tryggar hennes för livstid. Oscar Botolfsen flyttar detta år till Täby.

26 feb 1925
Hanna Kristina Birgitta Olsson gifter sig med Oscar Botolfsen. Parets andra barn föds någon vecka senare.

1938
Nytt avtal mellan Oscar Botolfsen och Gunilla Langenberg. Han har ej fullgjort sina skyldigheter.

1942
Oscar Botolfsen med firma har fyra fastigheter i Stockholm, varav två är inköpta 1929 och 1930. Bara en av fastigheterna finns kvar vid bouppteckningen.

7 nov 1952
Saltsjöbaden badhotell lämnar in stämning mot Oscar Botolfsen

28 nov 1952
Saltsjöbaden badhotell lämnar in ännu en stämning mot Oscar Botolfsen

4 dec 1952
Lauritz Botolfsen drar Oscar Botolfsen inför rätta gällande ett arv

8 dec 1952
Britta Botolfsen begär skilsmässa

16 jan 1953
Saltsjöbaden badhotell vinner i tvistemålen mot Oscar Botolfsen.

27 feb 1953
Oscar Botolfsen dör

30 apr 1953
skilsmässoärendet avskrivs

1954
Bouppteckningen avslutas. Lauritz Botolfsens krav är redan avskrivet i rätten men tillerkänns i bouppteckningen, som är underskriven av samtliga arvingar (änkan och fyra barn)

FAKTA 2

För närvarande arbetar Jan Guillou med en släktsaga där tre norska bröder står i fokus. De verkliga förlagorna uppges vara hans egen morfar med syskon. De läser till diplomingenjörer i Dresden. Namnen är (surprise!) Lauritz, Oscar och Sverre.
  Verklighetens bondsöner blir fiskarsöner i romanformen och heter Lauritzen. Sverre är bög. Oscar blir blåst på pengar av en kvinna som påstår att hon är barn till en spansk grevinna och en frånskild tysk greve. Men hon avslöjas som hora och judinna och Oscar sticker till Tyska Östafrika och jagar. Lauritz, där den seglande morfadern Oscar Botolfsen är förlagan, placeras i Saltsjöbaden och gifter sig med en tysk barons dotter.
  ”Det var en på många sätt en idyllisk barndom”, sa Jan Guillou i norska NRK 2014 om barndomen i Saltjöbaden och somrarna i Sandhamn.
Samtidigt andas han att det finns något annat.
  ”Det finns pinsamheter i släkten som sen har sköljts över med önsketänkanden och lögner. Och det är mycket användbart litterärt”.

Växjö stift höll en stor och ambitiös Stasi-konferens i november 2013. Svante Winqvist, Gunnar Ekberg och jag var där och lyssnade på föredrag och pejlade in stämningen.

En av föredragshållarna var journalisten Christoph Andersson. Han tycker uppenbarligen att Växjö stift borde ha gått vidare med den information som lades fram på konferensen. Det gjorde de inte. Nu har Christoph Andersson gjort deras jobb. Han har hittat fyra IM med kodnamn Doktorn, Ingolf, Hiller och Orion, vars uppdrag går ut på att rapportera om Växjö stift eller andra vänstift i väst skulle börja stödja regimkritiker i DDR. Så här blev artikeln i tidningen Dagen.

De aktuella agenterna var
– IM ”Hiller” alias Siegfried Plath, präst värvad av Stasi 1960 och verksam som superintendent vid Greifswalds stift.
– IM ”Orion” var den östtyske biskopen Horst Gienke i Greifswald.
– Bakom IM ”Ingolf” döljer sig Christoph Ehricht, en präst var en av föredragshållarna på symposiet i Växjö 2013.
– IM ”Doktorn” ska enligt Christoph Andersson vara stiftssekreteraren i Greifswald, Hans-Martin Harder.

Utöver detta nämns också Aleksander Radler, IM ”Thomas”

Läs artikeln!

I måndags avgick miljöpartisten Mehmet Kaplan ur Sveriges regering. Vad han gjort som bostadsminister sedan 2014 känns lite oklart. Redan 2014 läste jag, som jobbat i byggbranschen, med stort intresse den borgerlige debattören Rebecca Weidmo Uvells inlägg om ministerns första tid vid bostadsrodret. Han verkade resa mycket till Turkiet, oklart varför.

I går skrev Widmo Uvell på SVT Opionion. Hennes sammanfattning av bostadsministerns gärning under 1,5 år är intressant. Det tycks inte som om bostäder i Sverige varit något bostadsministern ägnat särskilt mycket energi åt.

Men nu handlade inte avgången om avsaknad av intresse för bostadspolitik utan snarare om kontroversiella uttalanden om israelers påstådda likhet med nazister samt att Kaplan ätit middag med representanter för högerextrema och islamistiska turkiska organisationer. Senare har det visat sig att han haft täta kontakter med en person som står den turkiska regimen nära.

Ändå kvarstår den intressanta frågan: hur mycket bostadsminister var Kaplan egentligen och hur mycket tid hann han ägna åt den andra agendan, den som var orsaken till avgången? Partikollegan i Skärholmen Rebwar Hassan gjorde det obehagliga konstaterandet att Kaplan ”fått fungera som en parallell utrikesminister.”

Själv har jag haft koll på Mehmet Kaplan ett tag, bland annat för hans utspel på DN Debatt tillsammans med partikollegan Yvonne Rwaida år 2007 gällande Säkerhetspolisen och ett påstått behov av att granska denna organisation.

För nio år sedan, i april 2007, var Mehmed Kaplan riksdagsledamot och Yvonne Ruwaida oppositionsborgarråd i Stockholm. Deras debattartikel fick rubriken ”Säpo trakasserar muslimer och underblåser islamofobi”, vilket väl sammanfattar deras ståndpunkt. Säpo påstås i åratal ha letat efter terrorister bland muslimer och bland annat tagit kommunala bostadsbolag i Göteborg till hjälp.

”Signalen är att muslimer i grupp är farliga, och för att finna terroristerna är det bland muslimerna i miljonprogramsområdena som vi ska leta”, skrev Kaplan och Rwaida 2007.

Idag vet vi att rekrytering till radikala islamistiska miljöer gått via allt från källarmoskéer till caféer som ofta legat i landets miljonprogramsområden. Göteborg är en av de platser i Sverige som sticker ut på grund av antal rekryterade till IS.

Hur argumenterade då Kaplan och Rwadia? Jo, de mänskliga rättigheterna för muslimer kränks i Sverige. Som exempel på kränkning av mänskliga rättigheter och rättslöshet nämns en göteborgare, som enligt Per Gudmundson har finansierat en terrorstämplad organisation i Malmö. Mannen riskerade utvisning.

Bilden av vad Kaplan och Rwaida tycker är ganska tydlig: Säpo underblåser islamofobi. De jagar urskiljningslöst muslimer för att de är muslimer. Säpo påstås samarbeta inte bara med kommunala bostadsbolag utan med skolor, vilket framförs som om detta vore suspekt.

Är det inte bra att Säpo har kontakt med civilsamhället och att de faktiskt förutseende nog verkade ha etablerade kontakter i Göteborgs miljonprogramsområden redan 2007?

Uppenbarligen inte, enligt Kaplan och Rwaida, som krävde en granskningskommission om Säpos bevakning av muslimer.

”Denna kommission borde arbeta på samma sätt som Säkerhetstjänstkommissionen som tillsattes för att granska IB och säkerhetstjänstens övervakning av vänstergrupper”, skrev Kaplan och Rwaida 2007. 

Det var obehagliga krav för den som vet VAD Säkerhetstjänstkommissionen var, och HUR den jobbade. Kaplan och Rwaida tycks använda Mall 1A, för det som hände FÖRE Säkerhetstjänstkommissionen tillsättning.

I efterdyningarna av murens fall dök på 90-talet upp argument i flera skandinaviska länder om att extremvänsterns mänskliga rättigheter konsekvent hade kränkts. De hade jagats blott för sina åsikter. Påstådda offer dök regelbundet upp i svenska medier och fick okritiskt gråta ut över att de inte fått se sin akt hos Säkerhetspolisen.

Sällan eller aldrig informerades om fakta: att Säpo har lagstöd för att varken bekräfta eller dementera om du eller jag har en akt hos dem. Att i stort sett alla som begär ut uppgifter från Säpo faktiskt inte förekommer över huvud taget. Vi får mumbojumbosvar av Säpo för att de ”fula fiskarna” inte ska kunna sätta i system att kartlägga vad Säpo vet och inte vet.

Således har media i årtionden byggt upp en enorm övertro till VAD som finns i Säpos arkiv och HUR MÅNGA som har ”blivit övervakade”.

Kampanjmakarna för en granskning av Säpo fick på 90-talet okritiskt breda ut sig i framställningar som gav sken av att t ex Säpo, med ca 900 anställda, varit i klass med Stasi, som 1988 hade 91 000 anställda. Hur skulle de kunna när det gick 101 Stasianställda på varje Säpotjänsteman?

Vi talar om David mot Goliat. Stasi, en diktaturs sköld och svärd, jämfördes med en säkerhetstjänst satt att vakta demokratin. Den fd Stasichefen Markus Wolf fick turnera i Skandinavien och hyllades av personer som Jan Guillou som påstod att Wolf varit en i ”intellektuella avseenden förfinad och aristokratisk person”. Att Wolf i högsta grad deltagit i massförtryck av mänskliga rättigheter framgår av min artikel i SvD från 2014. Om detta talade inte Guillou och hans gelikar. I flera västländer kombinerades skickligt regisserade vänsterkampanjer för granskningar av säkerhetstjänster med att ta emot och okritiskt hylla Wolf som en hjälte. Norsk, svensk och dansk säkerhetstjänst var förtryckare.

Säkerhetstjänstkommissioner bildades i flera länder. Den norska Lundkommisjonen var först ut och rekryterade genast en diskrimineringsombudsman samt en historiker vid namn Berge Furre, där den senare själv utretts av den norska säkerhetspolisen för sitt flitiga resande i öst, främst till DDR. Furre, som grundat ett Natokritiskt parti och suttit i Stortinget på 70-talet, ska ha medgett nära kontakter med en KGB-officer under åren 1979-83. Märkligt nog presenterades mannen alltid i kommisionssammang blott som ”forskare”  (inte som fd politiker eller före detta säkerhetsutredd).

När representanter för svenska Säkerhetstjänstkommissionen träffade Furre och de fd kollegorna i den norska kommissionen noterade de svenska representanterna att historikern/fd politikern/fd säkerhetstjänstutredde ”var mycket viktig i kommissionen eftersom han själv varit aktiv inom vänsterrörelsen och därigenom ’kände varenda vänsteraktivist’. De personerna var ju av mycket stort intresse för kommissionen”.

Av Säkerhetstjänstkommissionens noteringar framgår att det var Furre som rekryterade historiker till kommissionen. Det underströks att de som rekryterades inte skulle ha ägnat sig åt säkerhetstjänstfrågor tidigare, då sådana ansågs som suspekta. De skulle vara lekmän och inte ha för avsikt att fortsätta inom ämnesområdet.

Den svenska Säkerhetskommissionen 1999-2002 fick uppenbara likheter med sin norska motsvarighet. För den som skrapar på ytan framträder inte alls den kommission och de ledamöter som oberoende, vilket media har hamrat in i den svenska befolkningen. Jäv och partiskhet var regel. Politiseringen av kommissionen pinsamt uppenbar. De fagra ord om ”forskning” som bedrivits borde få forskarvärlden att rodna av skam. 

Säkerhetstjänstkommissionen döptes snabbt om till Sanningskommissionen (av bland annat journalister). Inget tyder på att sanning var något huvudsyfte. 

I Norge rekryterades en diskrimineringsombudsman till ledningen. I Sverige en fd generalsekreterare för svenska Amnesty, som två år tidigare invalts i den första styrelsen för Stiftelsen Olof Palmes minnesfond, som instiftats av Olof Palmes familj och den socialdemokratiska partistyrelsen. 

Den svenska Säkerhettjänstkommissionen leddes av en professor i elektrisk mätteknik med bistånd av en fd SR-journalist samt två historiker, varav en framfört stark kritik mot antikommunismen.

Till de så kallade ”oberoende forskarna” i svenska Säkerhetstjänstkommissionen hittar vi den fd KPML(r)-aren Ulf Bjereld, som på 90-talet gått med i Socialdemokratiska partiet, samt historikern Werner Schmidt, som i alla fall kort efter Säkerhetstjänstkommissionens rapport lagts fram presenterades som medlem i Vänsterpartiet och medlem i den analysgrupp som skulle granska Vänsterpartiets historia (han lämnade dock analysgruppen).

Schmidt lade för Säkerhetstjänstkommissionen fram en rapport där han kunde räkna upp flera hundra svenska kommunister som gått på partiskola i Bad Doberan och visa att kommunistiska tidningen Flammans ledning i hemlighet agerat för att få ekonomiskt stöd av SED-regimen i form av en tryckpress värd flera miljoner i dagens penningvärde. Trots livfull beskrivning om maktkamper inom VPK som utspelas öppet inför de östtyska kamraterna fann ”den oberoende forskaren” inte något som helst skäl till att Säpo skulle haft fog för att bevaka svenska kommunister.

För detta blev Schmidt senare mycket hårt kritiserad av professor Birgitta Almgren, som tagit del av SAMMA material i SED-arkivet i Tyskland:

”Att Rolf Hagel inte tog några steg utan att ha Östberlins stöd framgår klart av det östtyska arkivmaterialet, som även visar det omfattande finansiella stödet till det nybildade APK. Att DDR:s ambassad till och med hjälpte till att förfalska kvitton för att bluffa svenska staten 1978 bidrog säkerligen inte till att stärka APK:s oberoende av främmande makt. Men om just detta tiger rapporten till Säkerhetstjänstkommisionen och också av Statens offentliga utredningar SOU 2002:93”, skriver professor Birgitta Almgren 2009 i Inte bara Stasi….

Genom en lätt faktakontroll inser man snabbt att den svenska Säkerhetstjänstkommissionen, som miljöpartisterna Mehmet Kaplan och Yvonne Rwaida 2007 förordade som modell för en ny granskning av Säpo, inte alls var särskilt oberoende. Politisering var mer regel än undantag. Hade normala jävsregler rått hade mer än 50 procent av deltagarna aldrig ens blivit tillsatta.

Vad som är tydligt kring denna påstått ”oberoende” svenska kommission är enskilda individers starka kopplingar till det Socialdemokratiska partiet, till socialdemokratisk idévärld och därom till vänster hörande ideologier.

En annan särprägel är att slutprodukten, själva Säkerhetstjänstkommissionens slutrapport, gav sken av hög akademisk verkshöjd, som inte kan upprätthållas vid en granskning. Istället präglades den svenska kommissionen av lekmän som, likt den norska kommissionen, hade ett markant drag av människorättsperspektiv.

De dominerande rapportförfattarna var inte välmeriterade forskare. 81 procent av de signerade rapportsidorna är skrivna av kommissionens sekreterare: en C-student vid Stockholms universitet samt två doktorander. 

C-studenten var utan tvivel duktig. Han heter Lars-Olof Lampers och hade gjort en uppmärksammad C-uppsats om Sjukhusaffären i Göteborg och blev på så vis rekryterad till Säkerhetstjänstkommissionen.

Ett av Säkerhetstjänstkommissionens paradnummer var alltså en utbyggd C-uppsats, dvs en till stora delar redan offentlig handling. De fagra orden om att stenar skulle vändas och sanningen som skulle fram visade sig inte gälla i slutänden.

Jag uppfattar att Lampers höll sin fana högt i Säkerhetstjänstkommissionen, men vad jag höjde på ögonbrynen för är att Lampers sambo Catharina Espmark utsågs till politisk sakkunnig hos den socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström något år före Säkerhetstjänstkommissionens rapport lades fram. Visst är de att betrakta som självständiga individer, men det känns lite tveksamt när rapportbeställningen låg på justitieministerns bord. Espmark blev förresten 2014 statssekreterare hos Morgan Johansson. Visst är Sverige ett litet land!

Tro inte att jag inte uppskattar Lampers – för det gör jag! Han gjorde ett riktigt bra jobb för Säkerhetstjänstkommissionen kring Sjukhusaffären. Men vi måste inse att Lampers faktiskt vid tillfället bara var C-student. Han tycks tro på en pressanka från 1988, tycks ej förstå skandinaviska vänsterorganisationers samröre med PFLP-komplexet. Men det är faktiskt ursäktligt för en C-student!

Däremot borde förmågan till klarsynthet ha gällt för den disputerade Ulf Bjereld, som kallades både professor och ”oberoende expert” (oklart på vad dock). Bjereld analyserade vänsterrörelser och Säpos skäl till avlyssning som Fan läser Bibeln.  

Människorättsperspektivet präglade argumenten för att tillsätta säkerhetstjänstkommissioner i Norden. Människorättsperspektivet präglade de svenska och norska kommissionerna, som smakfullt bara hittade påstådda offer, men inga förövare, allt enligt vad jag förstått var gällande instruktion för hur arbetet skulle gå till.

Kommissioner är ”en utflykt i gränsmarkerna mellan politik och juridik”, menade tidigare JK Johan Hirschfeldt.

Hur stod det till i de nordiska säkerhetstjänstkommissionerna vad gäller juridisk närvaro och kompetens? Hur stor andel var jurister i ledningarna?

• Danmark – 60 procent 
• Norge – 33 procent
• Sverige – ynkliga 17 procent

I Danmark var hela kommissionen akademiskt tillsatt och oberoendet definierat som att man ej fick ha haft relationer till de organisationer eller människor som var föremål för utredningen (varken tidigare tillhörighet till politiska partier, departement, PET eller extremrörelser godkändes). Ungefär 50 procent var jurister, ungefär 50 procent historiker. Kommissionsledningen signerar själva 86% av alla band och 91% av alla rapportsidor. Samtliga huvudförfattare var disputerade. 

Den svenska Säkerhetstjänstkommissionen är desto svårare att greppa statistiskt, eftersom en hel del inte tycks lämna alster efter sig. Var de någon form av gisslan? Jag har fått ett intryck av seriösa forskare att deltagande i Säkerhetstjänstkommissionen inte är något man framhäver jättemycket. Det låter ju fint med två kvinnor i ledningen på den svenska kommissionen, men vad uträttar de egentligen? För mig är det en gåta. Kuttersmycken kanske? I Danmark fick 50 procent av kvinnorna signera rapporter!

Jag kan konstatera att den svenska Säkerhetstjänstkommissionen var starkt politiserad åt vänsterhållet, hade anmärkningsvärd brist på juridisk kompetens samt var av justitieminister Laila Freivalds beordrade att ha en sådan där tratt på huvudet som hundar har för att inte slicka på sitt sår.

Med idogt letande med tratten på huvudet fick ledamöterna bara upptäcka svenska medborgare som (orättvist) blivit övervakade.

Som ett lysande exempel har vi Saima Jönsson, i dag politiker i Region Skåne för Vänsterpartiet. Ulf Bjereld granskade 2 (två!) avlyssningar av henne. Han ger ett nja till att hon avlyssnades och kritiserar Säpo för motiveringen till varför. Övervakningen gav inget. Typ.

Om Ulf Bjereld hade tagit av sig tratten han hade på huvudet hade han kunnat berätta att Saima Jönsson vid båda övervakningstillfällena varit gift med Marwan el Fahoum, en av ledarna för terroristorganisationen PFLP, dåtidens Al Qaida.

Vid det ena tillfället bör Marwan el Fahoum dessutom varit i lägenheten vid själva avlyssningen. Saima Jönsson var nämligen höggravid och strax efter födseln av den Förstfödde lämnade hon enligt arkivuppgift landet i sällskap med någon, oklart vem eftersom det är svärtat. Den stolte fadern kanske?  

Den som läser Bjerelds rapport kan förledas att tro att Saima Jönsson, som anonymiserats till en sjuksköterska J.S., fastän hon är läkare, blott har blivit avlyssnad 2 (två) gånger av Säpo. Men hon var faktiskt gift med en terroristledare. Är det inte ganska sannolikt att hon avlyssnats fler gånger, i synnerhet när hennes man varit internationellt efterlyst bl a för att ha pekats ut som arkitekten bakom kidnappningsplanerna av miljardärsonsonen Jörn Rausing 1985?

Danska PET-kommissionen berättar till skillnad från svenska Säkerhetstjänstkommissionen om kopplingar till terrororganisationen PFLP. Fahoums hustru var läkare och avlyssnades av Säpo. Ulf Bjereld behandlar henne som en stackars oskyldig sjuksköterska.

Ulf Bjereld skriver om sjuksköterskans JS ”påstådda samröre med terrorister” och att hon ”anklagas för” det ena och det andra. Men han bedömer ej sannolikheten i vad som kan vara sant. Har man inte haft ”samröre” med terrorister om man i 16 år år varit gift med en terroristledare? Min man Gunnar Ekberg har ju själv 1972 träffat PFLP-ledaren Wadie Haddad, som då berättade att Saima Jönsson var en viktig medarbetare till PFLP (kan ni läsa om i hans bok De ska ju ändå dö…). Gunnar Ekberg gick sedan kurir från Wadie Haddad till henne. Leveransen fullföljdes i Malmö. Låter inte detta också som någon form av ”samröre”?

Utdrag ur Ulf Bjerelds rapport till Säkerhetstjänstkommissionen. Notera att han kallar läkaren Saima Jönsson för sjuksköterskan J.S. Kontakten med Wadie Haddad verifieras av Gunnar Ekberg, som agerar kurir till Saima Jönsson 1972 (se De ska ju ändå dö…)

Så det var alltså detta Mehmet Kaplan och Yvonne Rwaida ville ha när de 2007 krävde en kommission likt Säkerhetstjänstkommissionen som skulle granska Säpos hantering av personer av muslimsk härkomst:

De ville alltså ha:

• En stark politisering av ledamöter och så kallade forskare. Medlemskap i politiskt parti på vänsterkanten meriterande. Hemskt gärna miljöpartister!
  
• Gärna kvinnor i kommissionen, men låt dem helst ej skriva någonting.
• Gärna en universitetsstudent som flitig skribent av rapporter, som senare kallas forskning.
• Undvik att rekrytera jurister. 
• Rekrytera en journalist till ledningen. Ett smart sätt att slippa ifrågasättanden från journalistkåren. Det är ju deras kompis som sitter där. 
• Beordra till enögdhet. Se bara de som är svenska medborgare och utgå från att de utsatts för kränkning av mänskliga rättigheter. Om du hittar en misstänkt terrorist – anonymisera och förminska deras kopplingar till terroristorganisationer. Få det att framstå som att det är ofattbart att de varit övervakade.
  
• Upptäck inga utländska medborgare eller kopplingar till IS, al-Shabab och liknande terrororganisationer.
• Kom fram till att Säpo varit skurkar. Hitta någon att ge skadestånd till. Framhäv sedan att stenar har vänts för att sanningen ska fram.    

Vet ni om att just detta scenario är riktigt farligt? Kommer ni ihåg att det efter Breiviks attentat i Norge 2011 fördes fram kritik om att norska säkerhetspolisen övervakat för lite? Enligt en pensionerad källa från en säkerhetstjänst som samtalat med utredare efter Breivikattentaten ska Lundkommissjonens häxjakt på norska säkerhetspolisen på 90-talet ha lett till att de faktiskt inte vågade övervaka i så hög grad som innan.

Lundkommissjonens och Säkerhetstjänstkommissionens köttben kanske stillade de politiska krafterna på vänsterkanten, men vi måste inse att de syftade till att skada våra säkerhetstjänster. Det Mehmet Kaplan och Yvonne Rwaida argumenterade för var en häxjakt på Säpo. För att få insyn i en hemlig verksamhet. För att försvaga en organisation satt att vakta demokratin.

I januari 2002 kom Säkerhetstjänstkommissionens rapport från trycket. Ett år senare inleds en debatt i DN mellan dels de fd IB-agenterna Gunnar Ekberg och Svante Winqvist och dels den tidigare så kallade ”experten” Ulf Bjereld. Enligt vad jag förstår inleddes det med en debattartikel den 2/1 av Ulf Bjereld. Varken den eller Gunnar Ekbergs och Svante Winqvists svar den 9/1 ligger på nätet. Det gör däremot slutrepliken från Ulf Bjereld, vilket känns lite konstigt. Allmänheten får således bara en tredjedel till dels. För att råda bot på något av skevheten publicerar jag svarsartikeln här:

DN DEBATT
2003-01-09

DN:s ingress:
Tack vare min infiltration i den palestinska organisationen PFLP hann några hundra människor evakueras från ett fartyg som den skulle spränga i Beirut. Genom att fartyget offrades kunde min roll maskeras och mitt liv behövde inte äventyras. Möjligheten att rädda några hundra liv stod mot den integritetskränkning som infiltrationen innebar, skriver förre IB-agenten Gunnar Ekberg. Tillsammans med Svante Winqvist, också med IB-anknytning, försvarar han underrättelsetjänstens verksamhet.

Text av GUNNAR EKBERG och SVANTE WINQVIST:

Ulf Bjereld är forskare knuten till Säkerhetstjänstkommissionen (Säko) och skrev rapporten ”Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980”. Som ena stunden ”objektiv” vetenskapsman övergår han på DN Debatt 2/1 till att bli partsfördömande debattör. Ett bemötande är därför på sin plats.

Ulf Bjereld påstår att Gunnar Ekberg i sin rapportering sagt: ”Guillou och journalisten Göran Rosenberg skulle vidare för Palestinska frihetsrörelsens räkning ha mätt avstånden mellan vissa pelare på en storflygplats i Israel som förberedelse till terrorangrepp.”

Bjereld förvränger här rapporteringen, som inte avsåg vad motiven för mätningen skulle vara. Han döljer vidare att källan till uppgiften är Jan Guillou själv. (Undertecknad Svante Winqvist skrev i en bok 1974 om saken, som har behandlats i en tryckfrihetsrättegång – Rosenberg mot Winqvist – där Winqvist frikändes. Vid rättegången uppgav Winqvist Jan Guillou som källa och denne fanns i rättssalen. Rosenberg inkallade då inte Guillou för att som vittne dementera sin roll som källa.) Det bör med tanke på dåtidens hotbilder tilläggas att Waddi Haddad, operationschef i PFLP, planerade en attack på civila, som råkade genomföras på samma flygplats i maj 1972 av japanska Röda armén med resultatet 28 döda.

Ulf Bjereld hävdar att Gunnar Ekberg ”levererade skrönor om Jan Guillou som aktiv terrorist”.

Ulf Bjereld skall som professor objektivt utreda förhållanden inom en underrättelsetjänst. Man borde kunna kräva att en statlig utredare fattar rapporteringspolicyn och inte gör rapportören personligt ansvarig för alla de rykten, lösryckta idéer och ”snack”som seglade runt i de organisationer som Jan Guillou med flera stod i intim kontakt med (bland annat PFLP:s representanter i Mellanöstern och kfml i Sverige, båda marxistiska organisationer med våld som uttalat politiskt medel).

Att vi skulle ha betecknat Jan Guillou som aktiv terrorist är Bjerelds slutsats. Själva trodde vi honom inte kapabel till det, men däremot hade han ett utvecklat kontaktnät med palestinskt underrättelsefolk, vilket faktiskt indirekt kom till nytta.

Ulf Bjereld kritiserar Gunnar Ekberg för två bombhot, ett mot El Al och ett mot Middle East Airlines. Två frågor är centrala: Vem tog initiativet? Var det över huvud lämpligt eller lagligt för Gunnar Ekberg att utföra hoten, vilket Bjereld anser att det inte var?

I fråga om initiativet, alltså anstiftan till brottet, tror Ulf Bjereld – vilket framgår av hans rapport till Säko – inte att den aktuelle palestiniern DK stod bakom det hela. Bjereld motiverar irapporten till Säko att han tror mer på den ena möjliga källan, det vill säga DK, än på Gunnar Ekberg och därför hävdar han att det var
den senares eget initiativ.

DK förhördes av Säpo 1975 om händelserna och förnekade då anstiftarrollen. Ulf Bjereld tror alltså att en PLO-representant i Sverige, med breda kontakter i de marxistiska rörelserna DPFLP och PFLP, i en fråga med det massmediala fokus som IB-affären då hade, skulle ha sagt: ”Ja, jag tog initiativet!”. Om man tror det, är man inte lite naiv.

Ulf Bjereld gör det sedan lätt för sig. Han återger inte den skriftliga dokumentation som Säko har om motiven för att genomföra DK:s uppmaningar. IB:s spel för att infiltrera PFLP:s terrorgren nämns inte; att detta dessutom lyckades återkommer vi till nedan. Bjereld nämner inte att Gunnar Ekberg genom detta spel medverkade
dels till att skaffa förstahandsinformation från PFLP:s ledargarnityr, dels att lägga krokben för bland annat ett terrordåd i Beirut. Händelserna dokumenterades 1969 respektive 1970, fem år före förhören med initiativtagaren och utan tanke på framtida granskning av någon ”vetenskapsman”. Bidrar denna form av bristande
källkritik till Ulf Bjerelds trovärdighet som granskare?

Ulf Bjereld säger också, för att motivera sin övertygelse om att Gunnar Ekberg hotat flygplanen på eget initiativ och inte som en del i Palestinarörelsens hemliga verksamhet, att: ”Ingen annan Palestina-aktivist hade vid något enskilt tillfälle utsatts för ett sådant test.” Vad i all världen vet Bjereld om detta? Vem har berättat det för honom? Vilka källor har han? Att läsa vad Bjereld skriver och samtidigt veta hur det gick till i verkligheten ger en obehaglig Kafkakänsla.

Givetvis står det inte uttryckligen i lagen att en underrättelsetjänst får utföra de handlingar vi här diskuterar. Vad lagstiftaren skulle ha sagt om de förutsättningar som gällde i detta fall varit kända vid lagstiftningstillfället, vet varken vi eller Ulf Bjereld.

Här kommer frågan om proportionalitet in i bilden. Eftersom IB hade ett offentligt, om än hemligt, uppdrag och inte var något privat medborgargarde, måste det vara rimligt att resonera utifrån den allmänna rättsteorins proportionalitetsbegrepp. Om man kan avstyra ett stort ont genom ett litet ont gör man en rättsvinst.

I detta fall, och det undertrycker Ulf Bjereld helt, lyckades således infiltrationen. Varför? I motsats till vad som sagts i debatten hade Gunnar Ekberg förtroende bland Palestinaaktivisterna. Detta är verksamhetens ofrånkomliga jesuitiska sida. Genom de uppgifter om Gunnar Ekberg som en handfull individer i Sverige rapporterade till dr Waddi Haddad i PFLP, accepterade denne att värva Ekberg som en av sina medarbetare och lät Ekberg bland annat medverka i planeringen och utbildningen inför ett terrorattentat i Beirut.

Med hjälp av IB:s internationella nätverk kunde attentatsplanerna röjas. Det fartyg som skulle sprängas, ”Sunion”, kunde tömmas på några hundra människor. Genom att själva fartyget offrades, maskerades Gunnar Ekbergs roll och därmed behövde inte heller hans liv äventyras.

Hur står då möjligheten att rädda några hundra liv och få insikt i dåtidens främsta terrororganisation mot den integritetskränkning som infiltrationen innebar? Hur ser den formel ut där detta vägs samman? I den verkliga världen är det denna situation som politiker och säkerhetsorganens chefer måste ta ställning till. I den
teoretiska värld, som Ulf Bjereld representerar, kan man nöja sig med förnumstig efterhandskritik från parkettplats. Inte ens en teoretisk modell för hur sådana avvägningar skall göras har han modet att presentera och stå för.

Ulf Bjereld har haft att belysa en verksamhet som bedömts som en av de mest kontroversiella i Säkerhetstjänstkommissionens utredning och där laglighet ifrågasätts. Det kräver juridisk stringens, men:

• Ulf Bjereld låtsas inte begripa verksamhetens rapportprinciper, att agenten inte skall börja med bedömningen. Agenten skall varken vara ett bagatelliserande eller alarmistiskt filter.
• Bjereld förvanskar innebörden av en rapports innehåll och tar den förvanskade versionen till utgångspunkt för braskande och mediefjäskig kritik och undertrycker därtill uppgift om källan, som är väsentlig för att förstå sammanhanget.
• Bjereld undanhåller medvetet IB:s egna argument och redovisar inte heller den dokumentation som styrker IB:s position.
• Bjereld undanhåller att IB lyckades med det infiltrationsmål som uppsattes och att rättsvinster därigenom uppkommit.
• Bjereld har besparat kommissionen utgifter om 29 öre genom att inte kosta på ens ett lokalsamtal till Svante Winqvist, eller några kronor för ett rikssamtal till Gunnar Ekberg, för att muntligen skaffa sig förstahandskunskap från dem han klankar på i frågor som handlar om brott.

Vi är emellertid överens med Ulf Bjereld om vikten av demokratisk kontroll av underrättelsetjänsten, att vakta väktarna. Det är inte detta som är problemet.

Om man saknar kunskap om eller är ointresserad av verkligheten bakom den hotbild som råder, kan man inte heller definiera en meningsfull kontroll av en underättelse- och säkerhetstjänst, än mindre vilket befogenhetsutrymme ansvariga politiker måste ha i styrningen av dessa. Att vakta de som ska vakta väktarna, som Bjereld vill, är vi emellertid tveksamma till. Inställningen i frågor av detta slag blir säkerligen helt annorlunda hos dem som likt Gunnar Ekberg i sin verksamhet upplevt föraktet för rättsstatens principer i terrororganisationer, marxistiska organisationer och Sovjetstödd underrättelsetjänst samt hos de skrivbords-teoretiker, som enögt värnar om samma gruppers rättigheter på gränsen till ”rätten att göra revolution”.

Eftersom både kommunistiska och nazistiska diktaturer präglats av förtryck som haft stöd av anhängare utanför de egna regimerna, tror vi att den unga generationen vill veta mer om detta.

Vi skulle med glädje se forskningsinsatser för att belysa verkligheten bakom de hotbilder som fanns under det kalla kriget och fram till murens fall 1989. Många arkiv har ju öppnats. Exempel: Vems uppgifter bidrog till Kirunasvenskarnas öde i Sovjet? Hur påverkade Sovjet skp/vpk? Hur beslöts folkmorden i Sovjet och vad
visste skp och andra svenskar? Hur såg Sovjets krigsplaner ut – vad fattades för verkställande av dem? Vilka underrättelseförberedelser gjorde man? Hur omfattande var underrättelseverksamheten och hur stor andel blev ”fall” i domstol? Hur såg egentligen KGB:s källor ut – hur många var ideologiskt motiverade, girighetsmotiverade, utpressningsoffer, illegalister? I vilken omfattning förekom
medveten infiltration av personer i försvaret, andra partier och organisationer än vpk? Det krävs en ärlig vilja för att hela sanningen skall fram. Har alla undersökande journalister gått i ide?

Med de grunda kunskaper som finns om dessa frågor är det beklämmande att höra alla tvärsäkra debattörer yttra sig om att IB-verksamheten ledde till fel balans mellan samhällets säkerhetskrav och skyddet för individens integritet.

Gunnar Ekberg
Svante Winqvist

Nyheten om att Ulf Bjereld JO-anmälts. SR, skärmdump.

Den 17 mars 2003 meddelade Sveriges Radio att professor Ulf Bjereld anmälts till Justitieombudsmannen, JO. De tidigare IB-agenterna Gunnar Ekberg och Svante Winqvist anklagade Bjereld för att ha farit med osanning i sin rapport till Säkerhetstjänstkommissionen om den svenska Palestinarörelsen (SOU 2002:95). Därtill kritiserade Ekberg och Winqvist Ulf Bjereld för att han faktiskt inte talat med dem, konsekvent tillmätt personer ur den så kallade palestinarörelsen trovärdighet samtidigt som han i rapporten betecknar Gunnar Ekberg som inte trovärdig. Vad han  baserade dessa slutsatser på var oklart.

Striden mot Ulf Bjereld var inte en nyhet för det svenska folket. I januari 2003 gick Ulf Bjereld ut på DN debatt. Den 9 januari svarade Gunnar Ekberg och Svante Winqvist på DN Debatt och kritiserat hårt Bjereld. Ulf Bjereld läxades minst sagt upp som en ej seriös forskare.

”Ulf Bjereld hävdar att Gunnar Ekberg ”levererade skrönor om Jan Guillou som aktiv terrorist”. Ulf Bjereld skall som professor objektivt utreda förhållanden inom en underrättelsetjänst. Man borde kunna kräva att en statlig utredare fattar rapporteringspolicyn och inte gör rapportören personligt ansvarig för alla de rykten, lösryckta idéer och ”snack” som seglade runt i de organisationer som Jan Guillou med flera stod
i intim kontakt med”, skriver de bland annat.

”Att vi skulle ha betecknat Jan Guillou som aktiv terrorist är Bjerelds slutsats. Själva trodde vi honom inte kapabel till det, men däremot hade han ett utvecklat kontaktnät med palestinskt underrättelsefolk, vilket faktiskt indirekt kom till nytta.”

Vad för slags vetenskapsman var Ulf Bjereld? Var han trovärdig? Vilka källor hade han använt? Men först och främst: Varför i hela fridens namn pratade Ulf Bjereld  aldrig med Gunnar Ekberg och Svante Winqvist? En seriös vetenskapsman borde väl höra båda sidor?

”Bjereld har besparat kommissionen utgifter om 29 öre genom att inte kosta på ens ett lokalsamtal till Svante Winqvist, eller några kronor för ett rikssamtal till Gunnar Ekberg, för att muntligen skaffa sig förstahandskunskap från dem han klankar på i frågor som handlar om brott”, var det isiga konstaterandet på DN Debatt.

Av outgrundlig anledning ligger varken Bjerelds första debattartikel eller Gunnar Ekbergs och Svante Winqvists svar på nätet. Det gör däremot Ulf Bjerelds svar, som kan läsas här. Tesen Ulf Bjereld lade fram var att Ekberg talade i egen sak. Ord som ”suspekt” används om Ekberg, som påstås vara ”hårt trängd” och har fått motta ”kritik”. Bjereld besvarar över huvud taget inte själva kärnfrågan som fanns i debattartikeln: Varför Ulf Bjereld aldrig talade med Gunnar Ekberg och Svante Winqvist.

Ni vet väl att Ulf Bjereld varit KPML(r)-are innan han i mitten på 90-talet gick över till socialdemokratiska partiet? Den så kallade vetenskapsmannen Bjereld gav således för Säkerhetstjänstkommissionen hög trovärdighet till sina (forna) ideologiska själsfränder, men kunde ej höra Ekberg och Winqvist.

”Han var jävig och feg. Han vågade inte gå i kontakt med oss under utredningen”, konstaterar Svante Winqvist när jag talade med honom på telefon i dag.

Varför DN missat att inte ha hela debattsekvensen på nätet vet jag inte, men för att hjälpa till öppenhet publicerar jag härmed Gunnar Ekbergs och Svante Winqvists debattartikeln här. Nu har vi åtminstone 2 av 3 debattinlägg att läsa lätt för alla och envar!

JO-anmälan av Ulf Bjerelds rapport om Palestinarörelsen är ett intressant och fördjupande komplement till SÄKO-rapporten, bland annat då personer nämns vid namn och då de internationella kopplingarna berörs på ett initierat sätt.

Ekberg och Winqvist menade i sin 45-sidiga JO-anmälan 2003 (dnr 1132-2003) att Ulf Bjereld såväl förvanskat som förfalskat uppgifter i sin rapport till Säkerhetstjänstkommissionen.

Ärendet drogs i långbänk. I oktober 2005, alltså över 2,5 år senare, skriver JO Nils-Olof Berggren till Ekberg och Winqvist och ber om ursäkt för den långa handläggningen.

Beslutet blev ett bekräftande att Säkerhetstjänstkommissionen, i egenskap av en statlig förvaltningsmyndighet, stod under JO:s tillsyn. Men det fanns ett problem. Kommissionens arbete avslutades år 2002, varför myndigheten ej längre fanns. Kommissionens ledamöter, sakkunniga och sekretariat hade entledigats ”redan vid tidpunkten för Er anmälan” (2003 alltså).

”Jag gjorde den principiella bedömningen att kommissionen i och för sig fortfarande stod under JO:s tillsyn men att möjligheterna att utreda en anmälan var begränsade med hänsyn till att myndigheten hade upphört. Härtill kommer att JO:s granskning är av rättslig art och främst avser tillämpningen av gällande förfaranderegler samt att klagomålen lämpade sig mindre väl för en prövning av JO”, skrev JO Nils-Olof Berggren. :

En kommission av typen Säkerhetstjänstkommissionen kunde ej kritiseras och granskas av JO av den enkla anledningen att när de väl lagt fram sina rapporter så lades myndigheten ner, och då var de ogranskningsbara!

Själva JO-anmälan bör ses som ett komplement till Säkerhetstjänstkommissionens rapport. Här finns historiska referenser, källhänvisningar, men också namn på personer som Bjereld och Säkerhetstjänstkommissionen valt att anonymisera. Allt gissningsvis enligt rådande ”trattinstruktion” från justitieminister Laila Freivalds.

Just på grund av bristerna i Ulf Bjerelds rapport till kommissionen så publicerar jag JO-anmälan på min blogg, så får folk själva läsa och bilda sig sin uppfattning. Varsågod! Trevlig läsning!

JO-anmälan mot Ulf Bjereld

Den 23 mars tittade jag på den tidiga Rapport-sändningen, där det framgick att SVT låtit genomföra en SIFO-undersökning om svenskarnas rädsla för terrordåd i Sverige. Inslaget går ej längre att se på nätet, men kort visade undersökningen att svenskarna var räddare nu för att en terrorattack skulle hända i Sverige efter Brysselattackerna 2016 än efter attentatet i Paris mot Charlie Hebdo i januari 2015.

När SVT gav sig ut i den så kallade verkligheten begav de sig till Stockholms Central för att fråga folk om de var rädda. Svaren hittar ni här.

Som Malmöbo kändes det konstigt att lyssna på referenser till Paris och Bryssel och ett nedslag på Stockholms C när vi skåningar levt tätt inpå ett historiskt mer långvarigt och mer påtagligt terrorhot inpå knutarna än vad stockholmarna har gjort.

Jag tänker på långt mer än den av terrorister mordhotade karikatyrtecknaren Lars Vilks. Men fallet Vilks är intressant att titta närmre på. Terrorattentaten den 14 februari 2015 i Köpenhamn borde väl snarare vara en mer aktuell referens för SVT att ta upp eftersom det hände så nära inpå oss svenskar? Ett mål ska ha varit Vilks. Två andra människor fick sätta livet till vid Krudttønden och synagogan.

I skånska Nyhamnsläge tömde polisen därefter Lars Vilks hus utan att Lars Vilks fick närvara. Huset plomberades. Gissningsvis inte för att Lars Vilks älskar sitt hus över allt annat på jorden och vill ha det kvar, utan snarare för att det är osäljbart. Det finns tyvärr många exempel på knäppgökar som attackerar personer som flyttat in efter den som knäppgökarna egentligen är ute efter. Påverkas inte Lars Vilks grannar mer av det som hände i Köpenhamn och inpå knutarna än något som hänt i Paris?

Terrorhotet har varit och är mer påtagligt mot Köpenhamn än mot Stockholm. Malmöbon kan på mellan 13 och 21 minuter nå ett tänkbart mål – Kastrup. Det är väl ganska nära?

I december 2010 sprängde Taimour Abdulwahab sig till döds i Stockholm. Ingen annan kom till skada. Men minns ni att det stoppades ett terrorattentat mot Jyllands-Posten strax efteråt? Det var vid jul samma år och dåvarande svenske Säpochefen hastade till Köpenhamn för att sitta på presskonferens och berätta om hur väl man samarbetat med sina danska kollegor.

Minns ni vem som dömdes? Just det: fyra personer bosatta i Sverige varav tre var svenska medborgare. De dömdes till 12 års fängelse. Så vitt jag förstått bodde de alla i Storstockholm.

Min tråd börjar forma sig. Terrorhot har historiskt hittills varit mer påtagligt mot Köpenhamn än mot Stockholm. Däremot verkar det som om Stockholmsregionen har haft en tendens att husera terrorister, som t ex utför dåd i Köpenhamn.

År 2009 kom Berlingskes journalist Bent Blüdnikow ut med boken Bombeterror i København – trusler og terror 1968-1990. Boken är på över 500 sidor! Jag visste att det hänt en del i min grannstad – men så mycket? För att ta några exempel:

• Den vänsterextrema BZ-rörelsen, eller BZ-Brigaden som de också kallades, ska den 26 september 1986 ha kapat linje 8:as buss på Prinsessegade. Chaufför och passagerarna flydde i panik. Våldsamma konfrontationer med poliser följde. Den 25 september 1987 kapas två HT-bussar i Köpenhamn. Chaufförer och passagerare flydde även då. Vid de våldsamma konfrontationerna skadades nio polismän. Enligt PET-kommissionen ska totalt 538 aktioner ha genomförts 1981-1994. Mängder av husockupationer genomfördes, men också brandattentat. AEG, Shell och Nato var måltavlor. Även palestinakonflikten engagerade. Konfrontationer med polis var många.
• I september 1983 anhölls 5 libyska medborgare i Köpenhamn. De misstänktes ha planerat att mörda Israels tidigare försvarsminister Ariel Sharon, som var på besök i staden.
• Den 22 juni 1985 drabbades Köpenhamn av terrordåd. En bomb detonerade vid det amerikanska flygbolaget Northwest Orient Airline och ytterligare en bomb vid judiska synagogan (som blev mål även 2015). En bomb mot ett israeliskt flygbolag detonerade aldrig. Sammanlagt dödades en person och 27 personer skadades. Terroristerna var från Uppsala. Gärningsmännen Mahmoud Moughrabi, Abo Talb och Marten Imandi åkte sedan tillbaka till Sverige på samma sätt som de kommit: med tåg. Här är alltså ett av flera historiska belägg för att man under 1900-talet kunnat möta terrorister och dess kurirer på Stockholms C. Ibland har de haft sprängämnen med sig, men inte för att använda i Sverige.
• Blekingegaeligan med bas i Köpenhamn var verksamma på 70- och 80-talet och jag har behandlat dem ingående på denna blogg. En del kan ifrågasätta om de ska kallas terrorister, då de mest ägnade sig åt rån av penningtransporter. Men de verkade för en terrororganisation (PFLP), deltog på PFLP:s träningsläger och ska också ha planerat att kidnappa Jörn Rausing i skånska staden Lund där PFLP-ledaren Marwan el Fahoum ritade upp planen och bestämde priset 25 miljoner dollar. Jag undrade länge varför journalisten och författaren Peter Øvig Knudsen i sina böcker om Blekingegadeligan så övertydligt underströk att man faktiskt inte visste om kidnappningen hade ägt rum eller inte. Ända tills jag fick förklarat att folk i säkerhetsbranschen är helt övertygade om att kidnappningen faktiskt har ägt rum och att allt lösts i det tysta.
• Under rubriken Terrorcellen i Uppsala beskriver Blüdnikow ett planerat terrorattentat 1980 i Köpenhamn, som dock avstyrdes. Mycket rykten och felaktigheter spreds inledningsvis om planerna, som t ex uppgavs vara att kidnappa presidentfrun Jihan Sadat från en kvinnokonferens på Bella Center. En av gärningsmännen påstods vara italienare. Men i verkligheten var det en terrorcell från Uppsala som var i farten. Bröderna Alwani, varav en sägs ha grundat det palestinska marxistiska PFLP-GC, samt de två svenskorna Lise-Lotte och Ingela, som hade fått terrorträning i Syrien 1979 och efteråt i förhör förklarat att ”de behandlades som prinsessor”. Terrorcellen ska ha haft planer att spränga israeliska Knesset i luften och de två svenskorna hade i mars 1980 åkt till Israel på fotograferingsresa där bland annat parlamentet avbildades. De skulle också rapporterat om säkerhetsrutiner i Köpenhamn. I förhör berättar Ingela att det var hon, Lise-Lotte och en Kristina som skulle föra in sprängmedlet i Israel. En av tjejerna hade dessutom fått i uppdrag att hitta en El Al-man att ha sex med, så att hon kunde få ur honom hemligheter. Terrorcellen hade nämligen också planer på att mörda El Al-folk i Köpenhamn. Expressens Leif Brännström och Sune Olofson kunde 1980 avslöja att PFLP-GC:s egentlige ledare i Uppsala var Ahmed Omarin, som var terrorist och hade fått utbildning i Sovjetunionen. Via Expressen fick svenska folket veta att det fanns flera hundra personer som hade ingått i hemliga celler och att de hållit regelbundna möten i Svenska Missionsförbundets ungdomslokaler på Linnégatan i Uppsala. När det var tal om att utvisa tolv palestinier och deras familjer gav sig Jan Guillou in i debatten och ifrågasatte det hela, inklusive att Säpo redan 1977 i samband med Kröcheraffären försök få Omarin utvisad. Enligt DN skulle utvisningsförsöket 1977 även ha gällt en annan PFLP-GC-man i Uppsala, men regeringen stoppade det hela. Den senare Uppsalabon vid namn Mohammed Khadra skulle ha planerat ett attentat mot El Al i Köpenhamn. Hur det gick med utvisningarna? Först i januari 1981 greps och utvisades Omarin och Khadra. Två andra som skulle utvisas stod ej att finna. Det tog alltså minst fyra år från begäran till beslut. Lagar och regler skulle gås igenom och mottagarland skulle hittas. Bara 17 procent av utvisningarna kunde verkställas. Detta tål att tänka på när Sveriges regering nu avser att utvisa 80 000 asylsökanden. Lycka till!

2009 publicerade min man Gunnar Ekberg sina memoarer De ska ju ändå dö… där han redogjorde för möten med den marxistiska palestinska terrororganisationen PFLP:s ledare Wadie Haddad, som i början på 1970-talet förklarade att Skandinavien var ett bra basområde för hans terrorverksamhet.

Just det här att Sverige och Skandinavien sågs som en bra plats att bo på för terrorister var egentligen inte någon nyhet. År 2004 berättade Sveriges Radio om en hög terroristchef som bott i Upplands Väsby. Följande stod att läsa i artikeln:

”Sverige har i årtionden varit tillhåll för vilande terroristceller. På 90-talet placerade terrororganisationen Abu Nidal sin internationellt efterspanade och näst högste chef i lugn och ro i Upplands Väsby utanför Stockholm”, står det att läsa.

Notera att det här tydliggörs att Sverige varit en bra plats, inte för att utföra terrordåd, utan för att i lugn och ro planera inför de dåd som skulle utföras. Vidare i SR-artikeln berättas att Abu Nidalchefen tog hit terroristkompisar på flykt och att terroristerna grävt ner en omfattande vapengömma i en skog intill Arlanda flygplats. När Säpo slog till mot vapengömman hade de ledande terroristerna flytt landet.

”Sedan dess har utländska säkerhetsanalytiker gång på gång utpekat Sverige för att vara ett relativt lättmanipulerat land att slå sig ner i för vilande terrorceller och grupper som samlar in ekonomiskt stöd för aktiva terrornätverk utomlands”, står det att läsa artikeln, som ligger på nätet och publicerades för 12 (tolv) år sedan. 

Abu Nidals underrättelsechef med säte i Upplands Väsby har gått under många namn. Han uppges av Blüdnikow ha varit efterlyst i världen under minst 15 identiteter, bland annat Samir Mohammed Khadar och Michel Rouphael. Han ska ha varit gift med flera kvinnor (samtidigt), och fick uppehållstillstånd i Sverige 1986 (inte på 90-talet alltså) i och med giftermål med en svensk-finländsk kvinna han träffat i Rom och som enligt Säpo inte skulle haft en aning om makens hemliga liv. 

Blüdnikow med flera pekar ut Khadar som deltagare i terrorattentatet mot Cafe de Paris i Rom 1985 där 38 människor skadades samt attentatet mot Roms flygplats samma år med 13 döda. Attentaten hade planlagts i samarbete med Khadaffis Libyen. I september 1986 hade Abu Nidal kapat ett Pan Am-flyg. En kvinna avrättades och vid en stormning dödades ytterligare 22 personer och 150 sårades. Vår terrorchef i Upplands Väsby utpekades som delaktig i planeringen.

När Säpo gjorde tillslag mot vapengömman vid Arlanda flygplats ska man ha hittat vapen av den typ som användes vid angreppet mot Roms flygplats. Några planerade attacker mot mål i Sverige hade Abu Nidal inte haft kunde DN berätta 13 augusti 1988. Istället handlade det om att Sverige hade varit en bra plats att bo på för terrorister till följd av den liberala flykting- och invandrarpolitiken där man inte var så noga med id-handlingar. Av de 2000 asylsökanden som kommit 1987 hade 80 procent saknat id-handlingar och utav dessa bedömde Säpos Krister Hansén att 20-40 procent av dessa hade kriminell eller terroristisk bakgrund, kunde DN vidare berätta.

Det är just sådant här jag tänker på när statsminister Stefan Löfven i november 2015 höll presskonferens om skärpta åtgärder med anledning av terrorhotet. Reagerade inte ni över att någon på SVT satte följande rubrik:

Nu är det lite oklart om vår statsminister verkligen sa så. Detta klipp innehåller inget sådant uttalande. Aftonbladet hävdar istället att Löfven sa att ”Sverige ska inte vara en fristad för terrorister”, vilket man med eftertankens kranka blekhet ju innerligt kan hålla med om när man kan sin historia.

Jag tycker att den missvisande SVT-rubriken är intressant därför att den belyser att även journalister har haft svårt att ta in att Sverige under årtionden varit en ganska bra plats för terrorister att bo på. Vi får regelbundet uppgifter om att det har varit så, men de fredsskadade svenskarna tycks inte förstå innebörden.

Information har som sagt var inte saknats, men motkrafterna har varit starkare då de bredvilligt getts plats i politik- och Mediesverige. Så fort någon person pekats ut för spion- och terroristkopplingar, ska utvisas eller då säkerhetshistoriska skeenden i Sverige ska beskrivas träder professionella gråterskor fram, eller så kallar jourhavande politruker som Jan Guillou och Ulf Bjereld in sig själva för tjänstgöring som debattörer, alternativt att de blir inbjudna som experter på nästan vad som helst som de har föga kunskaper om.

”Sverige är ju den nation i Europa där terroristtankarna aldrig slog rot”, sa Guillou om den svenska palestinarörelse i Nordegren i P1 år 2009.

Han blev inte ifrågasatt då, eller vid tidigare liknande uttalanden. Ofta får han bre ut sig om att Säpo är dumma. Han får medhåll av Ulf Bjereld om den svenska vänsterns oskuld, i Bjerelds fall senast den 23 mars i ett blogginlägg. Bjereld menar att vänstern tog avstånd från terrorism och våld. Han som påstår sig veta så mycket om den svenska Palestinarörelsen. Inte bara för att han var en del av den. Han har ju också suttit i Säkerhetstjänstkommissionen. Men vad vet han om terrorismen i Sverige?

”det är noterbart att de enda gånger den svenska Palestinarörelsen blev en del av den internationella terrorismen var när provokatören och IB-agenten Gunnar Ekberg på eget bevåg ringde in bombhot mot flygplan”,
skriver Bjereld i sitt blogginlägg.

Hans känslomässiga beskrivningar av Gunnar Ekberg är talande. Det är inte mycket till vetenskapsman här inte. Och vad kan Ulf Bjereld om Säpo och terrorism – egentligen? Hans paradnummer för Säkerhetstjänstkommissionen var ”Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980”. Läs noga rubriken igen! Ser ni vad som är grejen?

På sid 16-17 i SOU 2002:95 kan jag läsa att Bjereld bestämt sig för att avgränsa studien till 1965-1980, på något annat ställe står det 60- och 70-talet. Således har han gissningsvis valt bort att kolla in handlingar på Lise-Lotte och Ingela som skulle vara med och spränga Knesset i luften, eller för all del Abu Nidals verksamhet i Uppsala. I rapporten påstår han att han fått läsa allt han bett om. Ska vi tro honom?

Menar ni att jag ska tro att en fd KPML(r)-are fick fri tillgång till Säpos och Musts arkiv? Tror ni att Mehmet Kaplan skulle få fri tillgång till samma arkiv gällande dagens misstänkta terroristsympatisörer? Skojar ni? 

1988 har media fått tag på tidigare hemligstämplat material om Lundabon Saima Jönsson och hennes kopplingar till terroristorganisationen PFLP. Den professionella gråterskan trädde fram. Hon som trott på Sverige som ett demokratiskt land börjar nu tvivla, säger hon. Hon ska ringa Jan Guillou. Inte för att hon känner honom, men för att hon litar på honom, kan jag läsa i Aftonbladet.

Jag har träffat många men känner inga terrorister, citerar Aftonbladet henne.

Saima Jönsson är just då både politbyrå- och terroristledarhustru. 1976 gifte hon sig med Marwan el Fahoum, som i slutet på 70-talet blev invald i terroristorganisationen PFLP:s politbyrå. Mycket talar för att han blev chef för PFLP:s etablering av basområdet Skandinavien efter Wadie Haddads död 1978. Det var Marwan el Fahoum som var beställare av Blekingegadeligans rånarpengar, han som var beställare av kidnappningen på Jörn Rausing, den som vi faktiskt inte vet om den blev av. Känner inte Saima Jönsson några terrorister när hon faktiskt är gift med en?

När Ulf Bjereld skriver för Säkerhetstjänstkommissionen tar han upp fallet Saima Jönsson. Men istället för att upplysa läsaren om att hon vid de två avlyssningarna han granskat faktiskt var gift med en terroristledare (då får man väl nästan skylla sig själv om man blir avlyssnad?) får han det att framstå som att det är grundlösa beskyllningar mot en stackars sjuksköterska.

Ulf Bjereld ljuger i Säkerhetstjänstkommissionens rapport. Saima Jönsson är nämligen läkare.

Visst är det intressant att Ulf Bjereld säger sig ha gått igenom Gunnar Ekbergs rapporter och har fått sådan enorm insyn i arkiven. Ändå missar han att det är Gunnar Ekberg som är kuriren mellan terrorledaren Wadie Haddad och Saima Jönsson år 1972. Det är Gunnar Ekberg som är vittnet till att Saima Jönsson är en PFLP-medarbetare redan då. Istället för att konstatera just detta speglar han Saima Jönsson som en stackars oskyldig sjuksköterska. Inte som den manipulativa läkaren och PFLP-medarbetare som hon var redan fyra år före giftermålet med Marwan el Fahoum.

Rebecca Weidmo Uvell har surfat runt på nätet och ställt sig frågan hur mycket kunskaper MP-språkröret Gustav Fridolin har om Mehmet Kaplans och Yasri Khans idévärld.

Genom gårdagens inlägg blev vi påminda att Fridolin har en fil kand i Mellanösternkunskap och borde veta en del. Ska jag vara petig är jag nog oklar om det stämmer som Weidmo Uvell skriver att Fridolin ägnat tre år på heltid åt Mellanöstern. Rimligen bör man kolla hans Ladok-utdrag först, då det är möjligt att plocka ihop helt andra kurser för en kand. Gissningsvis har Fridolin läs 1,5 år mellanösternkunskap på heltid. Själv har jag tilldelats en fil kand i historia utan att ha läst så mycket historia, men det är en annan historia.

Men nu var det inte detta som var det intressanta utan att vi påminns om att  Gustav Fridolin och Mehmet Kaplan kommer från samma miljöer. De har båda varit med i Ship to Gaza (2003 resp 2010). I maj 2008 ställde Fridolin upp som samtalsledare på ett möte som Charta 2008, en organisation där Kaplan varit aktiv i många år.

Charta 2008-mötet där Fridolin var samtalsledare är intressant. Gösta Hultén, Matthias Gardell, Janne Flyghed och Amina Said talade.

Janne Flyghed gav t ex ”de s.k. ‘terroristexperterna’ svidande kritik. De yttrar sig alltid omedelbart och tvärsäkert om misstänkta terrorister. Media måste börja granska ‘experterna’ t.ex om de häktade friges, trots att de sagts vara så farliga”, står det att läsa.

Jag känner igen tongångarna, vilket gör att jag tolkar att Flyghed anser att vi journalister måste intervjua ”rätt terroristexperter”, det vill säga de som står Charta 2008-gruppen ideologiskt nära och som poängterar människorättsperspektivet och att en människa ej får ses som skyldig förrän den är dömd.

Under kalla kriget användes ofta argument om att ”ingen har dömts” som bevis för att terrorism, spionage etc ej existerat. Hur kan då sådant se ut i praktiken? Ett bra exempel på det som ses som ”rätt argument” är när vänsterjournalisten Vanna Beckman intervjuades i Nordegren i P1 2009 och fick frågor som berörde Beckmans relationer med Mouna Soudi. Fast Mouna Soudis namn nämndes aldrig i programmet. Vi fick bara Vanna Beckmans anonymiserade människoreättsperspektiv-förklaring av Mouna Soudi:

”Jag kände en kvinna i Beirut som hette … ja som eh är skulptör och hon gjorde en utställning i Stockholm av palestinska barnteckningar. Alltså barn i flyktingläger. Och när hon besökte Stockholm för att göra denna utställningen, då bodde hon hos mig.  Och då stod säkerhetspolisen bil utanför dörrn, eller utanför porten på huset. Det tror jag. Men sen så när jag var… Alltså jag var i Israel 1969 efter att jag egentligen hade flyttat hem och då i samband med det eller under den tiden så greps denna kvinna tillsammans med någon annan palestinier i Köpenhamn och anklagades för att ha velat genomföra nån, jag vet inte vad. Terroraktion. Men de släpptes och frikändes vad jag förstår. Jag har sen aldrig träffat den här kvinnan mera. Men så har jag förstått det.”

För lyssnarna lät ju det här som en stackars oskyldig tjej. Fy så hemskt hon blev behandlad av Säpo!

Mouna Soudi-affären finns utförligt beskriven i Gunnar Ekbergs De ska ju ändå dö… (2009). Hon var en snygg palestinska som 1969 kom till Sverige för att visa palestinska barnteckningar, bland annat på ABF i Stockholm. Aftonbladet kunde 24 mars 1969 berätta att hon lämnat konststudierna i Paris för att arbeta ”inom den palestinska befrielserörelsen”. Vilken organisation hon tillhörde informerades ej om, men det skulle visa sig att hon var hemlig medlem i terroristorganisationen PFLP.

En kort tid efter besöket i Sverige greps Mouna Soudi på ett hotell i Köpenhamn tillsammans med irakiern Suheir Razzak och svensken Rolf Svensson, den senare en trolig infiltratör. På hotellrummet fanns en pistol, en handgranat och ammunition. Trion misstänktes för att ha planerat att mörda den tidigare israeliske premiärministern Ben Gurion.

Den svenska Palestinarörelsen började försvara henne och använde barnteckningarna som bevis för hennes oskuld (se Vanna Beckmans metodik som exempel)

Trion satt häktade i tre veckor innan de utvisades. Mouna Soudi utvisades ur Danmark på livstid, vilket bör säga mer om Mouna Soudi som person än om dansk syn på mänskliga rättigheter.

Året därpå, i september 1970, deltog Mouna Soudi i PFLP:s terroristaktion som går under benämningen flygplanskapningarna på Dawson’s Field. Sammanlagt fyra flygplan med 310 passagerare kapades, men alla landade inte i den jordanska öknen. Soudi klev på ett kapat Pan Am-plan i Beirut och följde med till Kairo. Men flygplanskaperska blev hon i alla fall.

Läs nu om Vanna Beckmans uttalande! Notera att hon undviker att nämna personen vid namn, så att åhöraren ej kan kontrollera fakta. Taktiken är att poängtera att Soudi är kvinna, skulptris, värnar om barn och deras teckningar och Säpo smyger på henne. Oklart varför.

Vanna Beckman ”glömmer bort” att Soudi varit med i en terroristorganisation, kapat ett flygplan, blivit utvisad ur Danmark på livstid samt haft både handgranat och pistol på hotellrummet.  

Åter till referatet av Janne Flygheds inlägg. Här används begreppet ”så kallade terroristexperter” som vi journalister inte bör intervjua. De uttalar sig i media. Tvärsäkert. Men vilka är det egentligen?

Återigen: vi får inga namn. Taktiken känns igen. Som läsare ska vi inte kunna googla vidare och bilda oss en egen uppfattning.

Typiskt för kretsen kring Charta 2008 är att de ogillar fakta och att personer nämns vid namn i media.

Journalisten Per Gudmundson är ett bra exempel på en ”obehaglig typ”, som ägnar sig att göra massor av skärmdumpar från sociala medier som kanske flera år senare kommer till användning när personen NN är gripen misstänkt för inblandning i terroristdåd och när Facebook stängt ner kontot. Hans blogg är en fantastisk databas för den som söker fakta. Länkar till historiska tillbakablickar är många. Vi får veta namn på IS-stridande, deras alias eller nome de guerre som det också kallas, folkbokföringsuppgifter, civiltillstånd, vilka föreningar de varit med om och vad de tidigare varit dömda för.

En annan som kretsen kring Charta 2008 ogillar är terroristforskaren Magnus Ranstorp. Typiskt för honom är att han ofta nämner personer vid namn och kopplar ihop dem med organisationer. Han förklarar sammanhang. Detta ses också som ”obehagligt”.

Det var alltså i dessa vatten som vår skolminister Gustav Fridolin år 2008 simmade runt i när han agerade samtalsledare hos Charta 2008. Om han tog ställning för något, och hur han bemötte felaktiga påståenden vet jag inte. Det hade varit intressant att lyssna på sammankomsten så här i efterhand, vad Fridolin egentligen sa!

Jag noterar att det i den efterföljande diskussion ska ha framförts följande:

Allt fler svenskar ifrågasätter ”terrorist”-jakten, men media och riksdag har inte vänt. 18 juni fattas beslut om FRA (försvarets radioanstalt). Under 2:a världskriget var det några få anti-nazisters brev som öppnades – idag kan alla brev och telefonsamtal kontrolleras.

Jag har ingen bild av att allt fler svenskar tycker att Säpos arbete mot terrorism är fel. Tvärtom. Och så var det ju det där med jämförelsen mellan andra världskrigets och dagens övervakning.

På sin hemsida förmedlar Charta 2008 en bild av att ”alla brev och telefonsamtal” kan kontrolleras i dag. Att ytterst få anti-nazister fick sina brev öppnade under andra världskriget. Finns det belägg för påståendena? Svar: nej.

Alla telefonsamtal kan inte kontrolleras i dag. För det första har vi i Sverige ej resurser till detta. För det andra är det väl känt att såväl kriminella som terrorister använder sig av t ex Skype och Viber, som är svåra att avlyssna då de är krypterade. Kriminella och terrorister byter också ofta telefoner och abonnemang, vilket också försvårar övervakning. Meddelanden kan skickas krypterat via epost. Kriminella och terrorister hittar ständigt nya sätt att undvika övervakning, t ex genom att berörda har koder till samma epostkonto där kommunikation sker genom att läsa det som ligger i utkast-korgen och som aldrig skickas.

I november 2011 berättade statsminister Stefan Löfven att det ofta händer att Säpo, när samtal avlyssnas i terrorutredningar, hör de misstänkta säga ”nu går vi över till Skype” just som de känsligaste uppgifterna ska diskuteras. Så svaret att alla brev och samtal kan kontrolleras i dag är: nej.

Är det då rätt att ytterst få av antinazisterna fick sina brev öppnade under WWII? Nej, inte det heller.

Den Allmänna Säkerhetstjänsten, som utförde telefon-, telegram- och postkontroll under andra världskriget, hade enligt forskaren Leif Björkman kring årsskiftet 1940/41 omkring 5 000 hemliga medarbetare. (Säpo har i dag ca 1000)

Av dessa beräknades omkring 350 personer sitta på de hemliga postkontrollanstalterna, bland annat på Vasagatan i Stockholm. Telefonavlyssningen beräknas ha haft cirka 270 anställda och omkring 100 jobbade med radiokontroll. 

Leif Björkman har ingen redogörelse för antalet brev som lästes, men han beräknar att cirka 1 200 av de 800 000 telefonabonnemangen som fanns avlyssnades varje månad. Det innebar att ungefär en kvarts miljon samtal avlyssnades varje månad under andra världskriget.

En av de som jobbade på postkontrollen var Astrid Lindgren. Den som läser hennes Krigsdagböcker inser att Allmänna Säkerhetstjänsten läste väldigt mycket, oavsett vilken politisk inriktning skribenten hade.

För ett år sedan skrev jag en debattartikel i Expressen som berörde skildringen av Allmänna säkerhetstjänsten och vad Astrid Lindgren egentligen hade gjort där. Tyvärr glöms det ofta bort att Allmänna säkerhetstjänsten tillkom för att först och främst jaga kommunister, som vid krigsutbrottet sågs som det största hotet mot rikets säkerhet.

Men kommunisterna var ofta konspiratoriskt mycket avancerade och jobbade med kodspråk eller undvek telefonsamtal och brev. Så trots att syftet med Allmänna säkerhetstjänsten först och främst var att jaga kommunister var det relativt få som greps och dömdes.

Telefoncensuren men främst brevcensuren bidrog med bevismaterial för att döma, det vittnar arkiven om. Leif Björkmans sammanställning för åren 1939-1942 visar 134 dömda eller utvisade för spionage eller sabotage för de allierade, för kommunistiskt/ryskt 63 personer. Motsvarande siffror för tyskt/nazistiskt spionage och sabotage är 43 personer. 

Även om det inte finns några faktauppgifter om antalet öppnade ”anti-nazistiska brev” så talar proportionerna över antalet anställda och domarna sitt tydliga språk. Allmänna säkerhetstjänsten öppnade enorma mängder av brev – även för anti-nazister.

Min förhoppning är att vår skolminister Gustav Fridolin har sökt sig till mer kunskapsintensiva miljöer sedan 2008.

ÄNTLIGEN! För över två år sedan, i mars 2014, stämde den f d skånske godsägaren Claes-Ebbe Alwén svenska staten och FMW på 50 miljoner kronor. I går hölls förhandlingen. Två förhandlingar i november förra året och i januari i år har ställts in då ett av vittnena, en rysk tolk vid namn Mariana, inte dök upp. Men i går, den 28 april kom hon och förhandlingen kunde hållas. Dom faller den 19 maj.

Claes-Ebbe Alwén hade i många år agerat hemlig bulvan i Ryssland. Det började med hemligt införskaffande av en flygradar i mitten på 90-talet. Det var den tidigare byråchefen för FMV:s avdelning för flygmateriel Jerk Fehling inblandad i. Han har inte gjort någon hemlighet över att han anställde Alwén som konsult för FMV för att få tag på godbitar från rysk flygindustri. Det utlovade han att han skulle berätta om i rätten när jag intervjuade honom förra året.

I och med Sovjetunionens kollaps öppnades möjligheter att införskaffa sovjetiskt materiel, berättade han för mig i en artikel i Skånskan.

Högst uppe på min önskelista var flygradarn, berättade aerodynamikern vidare. Han ville veta hur den fungerade.

Införskaffandet av radarn har skapat konkurrensfördelar för JAS Gripen, menar han. I artiklarna Godsägaren strider för sina spionpengar och Sprack till följd av en hemlig robotaffär redogör jag för hemliga affärer från Sovjetunionens fall och fram till en robotaffär som sprack i början på 2000-talet. (Tänk dock på när ni läser artikeln att jag trodde att förhandlingen ska hållas samma dag som artiklarna publicerades).

Den 15 augusti 2001 bröt sig FMV in i Alwéns företagslokaler i Malmö. Därefter gick företaget i konkurs. Nu vill alltså Alwén ha tillbaka sina pengar, dels sådant han lagt ut, dels för förlorade pengar för konkursen som han menar att svenska staten orsakat.

S­­­ka vi tro på godsägarens planer? Hans skånska motorbåt hemmahörande i Skillinge skulle bege sig till Volga och få robotdelar (som skulle ligga på botten av floden) ingjutna i skrovet. Efter vidare färd till Kaspiska havet skulle robotdelarna tas bort och med regeringsplan flygas hem till Sverige. Det var denna affär som alltså sprack. Hade ens Hollywood kunnat snickra ihop ett sådant manus?

Skånskan intervjuade Claes-Ebbe Alwén efter gårdagens förhandling. Han vågar inte sia om utgången:

Det går inte att skriva staten på näsan, de har en förmåga att hålla ihop, tingsrätten är ju också statlig, säger han. Men vi har gjort en hyfsad dag med vittnen som var klara och koncisa och den andra sidan svävade mer ut i det blå. Vi får se vad rätten tycker.

Den som lever får se hur det går. Håll utkik den 19 maj!

I söndags, den 1 maj, höll nazistiska Nordiska motståndsrörelsen en demonstration i Borlänge. En bild från demonstrationen kablades sedan via sociala medier ut i Sverige och världen. En kvinna möter nazisterna ensam med en knuten näve. Fotografen är David Lagerlöf, som bevakade demonstrationen för Stiftelsen Expo. Kvinnan på bild heter Tess Asplund.

Mängder av människor har gjort jämförelser mellan Lagerlöfs bild och århundradets bild, den som Hans Runesson tog för Dagens Nyheters räkning under demonstrationer och upplopp i Växjö 13 april 1985. Bilden som ofta går under benämningen ”Tanten med väskan” och föreställer Danuta Danielsson som dänger sin handväska mot en demonstrant för Nordiska rikspartiet. Även om det ser ut som om det blir fullträff ska väskan ej ha träffat sitt mål.

Går det att jämföra de två bilderna? En knuten näve och en handväska; Tess och Danuta? Svaret är: inte om man kan sin historia.

När Tess Asplund får frågan av SVT om vad hon tycker om att bli jämförd med väskbilden från 80-talet svarar hon så här: 

”Där blir det genant. Hon är en ikon som jag ser upp till. Samtidigt känner jag att om jag nått fram till några som tänker om så har jag lyckats. Det värmer mig”, citerar SVT Dalarna henne.

Det är ganska uppenbart att Tess Asplund vet ungefär nada om Danuta Danielsson som människa. Eller rättare sagt: Det är uppenbart att Tess Asplund gillar mytbilden om Danuta Danielsson. Den som lever sitt eget liv och har omformat Danuta Danielsson till något hon faktiskt inte var.

Låt oss göra några enkla jämförelser mellan Tess och Danuta så ni förstår.

Av medias rapportering framgår att Tess Asplund i många år varit aktivist. Hon är vice ordförande i organisationen Fokus afrofobi och är dessutom deras talesperson. Tittar man på vad hon väljer att dela på sociala medier eller gillar så kan man enkelt säga att hon är en politiskt mycket intresserad person som  ”gillar” och förmedlar sådant som har med antirasism, Ship to Gaza, Göran Greider, Dror Feiler m m att göra.

Den knutna näven hon håller upp på bild säger hon är en hyllning till Nelson Mandela, som hade den som en fredssymbol.

Så här i efterhand kanske alla tänker på ANC och Mandela som något fredligt. Men så var det inte från början. Vad man kanske bör nämna i sammanhanget är att Mandelas parti ANC var kommunistiskt och att denna organisation under Apartheidtiden styrdes av SACP, South African Communist Party, som leddes av Joe Slovo, en man född i Litauen och som av västs underrättelse- och säkerhetstjänster bedömdes vara KGB-överste. Den fruktade säkerhetstjänsten Stasis utrikesavdelning H VA utbildade många afrikaner i förhörsteknik (läs: tortyr) och terrorism. Av de som fått terrorträning var medlemmar från ANC i majoritet. En av de som fick utbildning var ANC-medlemmen och MK-terroristen Siphiwe Nyanda, som var kommunikationsminister i Sydafrika 2009-2010.

Murens och kommunismens fall var proppen som gick ur runtom i världen. Stormakterna fick annat att göra än att leka på andras bakgårdar. Mandela släpptes. Apartheid föll. Mandela och Sydafrika valde försoning. De kunde välja försoning då de sluppit det sovjet-kommunistiska oket över sig.

Den knutna näven är i modern tid intimt förknippad med den kommunistiska kampen. Den svarta knutna näven (black fist) är också främst förknippad med De svarta pantrarna, en marxistisk organisation.

Tess Asplund är en politiskt aktiv och politiskt intresserad person, som själv valt att bli en offentlig person. Hon har inga problem med att vara med på bild och uttala sig om saker. Hon använder sig av en kommunistisk hälsning. Hon är kort och gott Danuta Danielssons fullständiga motsats. 

Hur många gånger ska det behöva upprepas av människor som kände Danuta Danielsson att mytbilden inte stämmer överens med verkligheten? I en ömsint P4-dokumentär vid namn Tanten med väskan upprepas det gång på gång: Danuta Danielsson var inte politiskt intresserad.

”Var hon politiskt medveten?” undrar reportern.
”Nej, inte det minsta”, säger journalisten Bengt Larsson som faktiskt var den som indirekt sammanförde Danuta Danielsson och hennes svenske man.

Bengt Larsson är inte den enda i programmet som beskriver det politiska ointresset från Danuta Danielssons sida. En anonym familjemedlem ger samman beskrivning i programmet.

En annan röst i programmet är journalisten Lisa Syrén, som talar insiktsfullt om myten om Danuta Danielsson som odlats genom åren. Bilden av en stark kvinna som ”tar ställning” mot nazismen stämmer inte.

Lisa Syrén beskriver ömsint och försiktigt Danuta Danielsson i P4 Dokumentär. Syrén kände inte Danuta Danielsson, men jobbade däremot med hennes man Björn Danielsson. Syrén fick insikter i de ”bekymmer” som familjen hade. Lisa Syrén berättar om sina erfarenheter. De stämmer överens med det jag som Växjöbo fått höra så många gånger:

”Och så mötte jag mer än en gång Danuta när hon med demoner i sin blick skrek obefogat och hotfullt åt människor i affären eller på gatan. Så min bild av Danuta var inte alls en liten tuff tant som kan göras gällande på vissa håll i debatten i dag. Utan det som jag såg var en själsligt trasig människa som dessutom bara var 38 år när allt det här hände”, förklarar Lisa Syrén.

Lisa Syrén får frågan hur hon tror att Växjöborna såg på Danuta Danielsson. Hon tror att de flesta nog delade hennes bild av den själsligt trasiga människan. En del var kanske till och med rädda för Danuta Danielsson på grund av hennes utbrott mot allmänheten.

Jag är från Växjö och har genom åren talat med människor som haft med Danuta Danielsson eller hennes man, journalisten Björn Danielsson, att göra. Jag har ännu inte mött någon med insikt i historien som tror att Danuta Danielsson gjorde ett politiskt ställningstagande den där dagen i april 1985. Tvärtom är bilden att det lika gärna kunde varit du eller jag som fått handväskan dängd mot oss.

Mitt intryck då jag lyssnat på P4-dokumentären och lägger ihop detta med andra vittnesmål ger ett enhälligt intryck: Danuta Danielsson är en politiskt undvikande person. För mig är det väldigt naturligt att hon är det om man kan sin historia.

Danuta Danielsson var relativt nyligen invandrad till Sverige. Hon hade uppehållstillstånd och inget medborgarskap. Vid den här tiden var det vanligt att kvinnor bakom järnridån gifte sig med västerländska män.

Visst fanns kärleken där många gånger, men mängden äktenskap gör att vi måste inse att kvinnor också indirekt gjorde ett val: Danuta Danielsson och hennes gelikar ville slippa den kommunistiska diktaturen och bristsamhället. De såg en framtid i Väst och i kapitalismen.

Bengt Larssons beskrivning i P4 Dokumentär och arkivdokument tyder på att Danuta och Björn Danielsson i princip knappt kände varandra när de gifte sig. Visst kan hon ha varit kär i sin man, men första mötet och äktenskapet ligger så tätt inpå varandra att det inte går att bortse från kalla krigets realism. Situationen i Polen påverkade.

Varför uppfattar jag att det är naturligt att Danuta Danielsson är politiskt undvikande? Mycket enkelt. Hon är uppväxt i en diktatur. Och hon har fortfarande relationer med människor i Polen när hon flyttat till Sverige. 

I de kommunistiska diktaturerna valde många människor att bli grå möss.

Politiskt undvikande är en strategi för att överleva. Genom att inte dra uppmärksamhet till sig räknade man med att få så lite problem som möjligt med myndigheter.

Många av våra latinamerikanska invandrare som kom på 70-talet gick snabbt ut på gator och torg och demonstrerade. Men människor som kom från länder bakom järnridån profilerade sig inte alls på detta sätt. Tvärtom. Por que? Helt enkelt för att många hade släkt och vänner kvar bakom järnridån. De var tvungna att förhålla sig till detta.

Alla visste att brev till släkt och vänner kunde läsas av diktaturens säkerhetstjänster. Chockade kunde våra nya svenskar sedan sitta på förhör i forna hemlandet och inse att säkerhetstjänsten visste allt! Våra nya svenskar kunde bli brutalt uppvaktade av diktaturens säkerhets- eller underrättelsetjänst. De kunde få ”an offer they could not refuse”, som till exempel det här som en svensk-tjeckisk man fick: ”när du ska åka hem kan ju du få problem vid gränsen – skriv på här!” Jo, han skrev på men gick också till Säpo och berättade allt – och blev dubbelagent. Men alla vågade inte gå till Säpo. En del gick in i samarbeten eftersom de inte ville att deras släktingar, som befann sig i gisslanliknande situationer, skulle råka illa ut.

Det är det här vi måste förstå när vi betraktar Danuta Danielsson 1985. Hon har inte svenskt medborgarskap, bara uppehållstillstånd. Hon blir tydligen polisanmäld efter händelsen. Vandel är något som bedöms vid ansökan om medborgarskap. Det är klart att detta skapar oro. Hon har släktingar kvar i Polen, som hon besöker regelbundet. Hon är gift med en journalist (en av flera yrkeskategorier de kommunistiska säkerhetstjänsterna intresserade sig för).

Bilden på henne där hon dänger handväskan mot nazisten kablas ut i Sverige och världen. Den uppmärksamhet Danuta Danielsson nu får är precis det som en person med hennes bakgrund och i hennes livssituation absolut inte vill ha. 

Sammantaget är det obegripligt hur personer på vänsterkanten under lång tid tillåtits göra Danuta Danielsson till ”sin” symbol. Det kanske bara var jag som insåg det absurda när en vänsterpartistisk marxist som gått på partiskola i Moskva för ett år sedan gick ut på twitter och ansåg det ”Helt rätt!” att Danuta skulle stå staty i Lund. Tess Asplunds knutna näve är symbolen för den kommunism Danuta Danielsson faktiskt valde bort.

Så vad är likheterna mellan Danuta Danielsson och Tess Asplund? Båda har gått in i en nazistisk demonstration. Båda har hamnat på bild. Punkt.

Den tidigare politbyråmedlemmen i SED, hustrun till Erich Honecker, Margot Honecker har avlidit. Om henne kan sägas mycket, inklusive att hon kallades för den lila häxan. Hennes hårfärg var onekligen originell.

2012 sände ARD dokumentären Der Sturz – Honeckers Ende. Upprördheten var stor i Tyskland efter att änkan efter Erich Honecker fick tala ut i den 1,5 timme långa dokumentären. Margot Honecker, som levt i exil i tjugo år, fick sitta och berätta att DDR varit hennes liv. Hon tyckte det var tragiskt att DDR inte fanns längre. Hon var (om jag minns rätt) missnöjd med den tyska pensionen.

Hon hade varit ansvarig för ungefär 7 000 tvångsadoptioner. Om detta ville hon inte tala. Eller typ: staten var ju tvungen att ta hand om barnen som övergivits av föräldrarna (läs: satts i fängelse). 

Utöver detta så ångrade hon inget. Hon kände ingen skuld. Varför skulle hon det? Att folk hade skjutits vid muren var ju faktiskt deras eget fel!

I Margot Honneckers förklaringsvärld var det republikflyktingarna som var ”dumma”. Genom att klättra upp på muren hade de ju riskerat sitt liv!

”Man hat sich vor allem auch immer gefragt: Wieso hat er das riskiert? Warum? Denn das braucht ja nicht sein. Der brauchte ja nicht über die Mauer zu klettern.”

Jag tyckte det var bra att ARD gjorde dokumentären. Att Margot Honecker fick tala ut. Hon visade med all tydlighet vem hon var och förblev.

Var bodde Erich och Margot Honecker? Erich Mielke? För att genomföra en turisttur i SED-regimens lilla gated community i utkanten av Berlin krävs vissa förberedelser på hemmaplan och på internet. Orsaken är enkel: i Tyskland pekar man inte ut fastigheter och platser hur som haver. Det finns tyvärr exempel på familjer som blivit ofredade för att de råkar bo i ett hus som en gång kopplats till nazismen, Stasi eller SED-regimen i övrigt.

Så den som letar efter var SED-regimen bodde och vill koppla ihop detta med dagens verksamhet får lägga ihop pusslet själva. Viktiga sökord är Waldsiedlung Wandlitz och Bernau bei Berlin. Waldsiedlung är alltså själva bostadsområdet där SED-regimen bodde. I dag präglas området i hög grad av Brandenburgkliniken. De berättar inte om områdets forna historia på sin hemsida.

Wo bist du Erich? Lena Breitner utanför Stasichefen Erich Mielkes hus på Eichelhäherweg 1. Foto: Gunnar Ekberg

Genom åren har jag besökt Waldsiedlung och ser hur området förändras. Att säga vad som finns just nu i olika hus ska man vara försiktig med. En del av SED-regimens bostäder på Eichelhäherweg, Habichtweg och Bussardweg är numera privatbostäder och om jag inte minns fel var ett hus dagis när jag var där senast. Då stod vissa hus tomma och renovering pågick. Det gällde t ex Erich Mielkes Haus 14, det som i dag är Eichelhäherweg 1.

SED-regimens bostäder anges inte med gatuadress utan med ett nummer. Politbyråmedlemmarna bodde i hus numrerat 1-23. Här har ni en bra karta över husen.

Så då får vi lägga ihop 2 och 2. I SED-regimens Haus 1 bodde regeringschefen Willi Stoph. I dag är detta adressen Bussardweg 1, där det nu finns en enhet för kroniskt sjuka barn. I Haus 11 bodde Erich och Margot Honecker. Adressen är nu Habichtweg 5. 

Hos mig väcks alltid viss munterhet när jag ser T.A. Konzags skylt. Ett av SED-regimens hus är numera mottagning för patienter med psykosomatiska sjukdomar. På Brandenburgklinikens hemsida kan jag läsa vad Konzag har publicerat sig i för ämnen: bland annat ”Stability and loss: the influence of the social system on the fate of patients” (1993). Det är ju passande val av hus att bedriva verksamhet i! Stabilitet var vad SED-regimen sökte då de byggde sitt gated community. De blev helt enkelt rädda för sin befolkning efter folkupproret 1953. De ville skydda sig. Övervakningen och annan galenskap bara eskalerade i DDR tills var 16:e invånare rapporterade till Stasi. 1989 förlorade SED-regimen allt. Kanske borde man dömt dem alla till att bli föremål för forskning om galenskap!

Så gå gärna omkring i området, men tänk på att det faktiskt bor människor där just nu. Området gick i folkmun under beteckningen Volvograd. SED-regimen kunde ju inte åka med inhemska bilmärken. Således importerades Citroën och Volvo. Just på grund av det senare märket gjorde att bostadsområdet fick sitt namn: Volvograd.

En plan över området idag har ni här: Brandenburgplan

I dag är det 63 år sedan folkupproret i DDR brutalt slogs ned. Det är en historisk dag för Tyskland, men också en dag för oss i Sverige att minnas. Folkupproret var verkligen ett folkligt uppror. Hur många var dess offer? Ofta anges antalet dödade – ett 50-tal demonstranter.

Men att räknas som ett offer handlar om långt mer än dödade, eller ens fängslade. Konsekvenserna av folkupproret var långt större än så. 

Men låt oss börja med den historiska bakgrunden. Den sovjetiska ockupationszonen hade hösten 1949 utropats som en självständig stat. Det breda internationella erkännandet lät vänta på sig till en bit in på 70-talet. DDR var ett ”icke-land” och mängder av människor flydde till Väst, först och främst de unga och välutbildade. Hela DDR utarmades genom denna flykt.

Inte blev det bättre av att den s k socialismen i praktiken fungerade riktigt illa. DDR var i princip bankrutt under hela sin existens och återuppbyggnaden efter kriget gick långsamt. Det är här grunden till folkupproret kan hittas. Repression och ekonomisk katastrof. Förbundsregeringen beskriver på sin hemsida att det inte fanns någon ström på natten och att livsmedelsköerna växte. En kvinna, vi kan kalla henne ”Erika”, har berättat för mig att det var först på 60-talet när hon kom till Sverige som hon för första gången i sitt liv drack grädde!

SED-regimen fortsatte på den felaktigt inslagna vägen genom att föreslå ännu mer socialism. Mer förstatligande av egendom. Klassikern i socialistiska system var att kvoterna för hur mycket de statliga industrierna skulle producera skrevs upp utan att vare sig tillföra teknisk utveckling eller ens tillräckligt med materiel. Droppen i DDR 1953 var att föreslå arbetstidsförlängning med 10 procent utan mer pengar i plånboken. Folk blev kort och gott förbannade. Strejker och demonstrationer inleddes. Upproret spreds snabbt från Östberlin till omkring 200 orter i DDR. Den 17 juni 1953 infördes undantagstillstånd och sovjetisk pansar rullade in. Upproret slogs brutalt ned och ett 50-tal demonstranter dödades. Flera östtyskar dömdes sedan till döden. Omkring 20 000 personer greps och blev politiska fångar. Stasi, som grundats 1950 under sovjetiskt överinseende, var naturligtvis med och förhörde de politiska fångarna.

Men stannar offren vid detta. Låt oss återvända till ”Erika”. Hon var bara en tonåring 1953 och gick i skolan. Även hon och många klasskamrater hade varit ute på gatorna och demonstrerat. Dagen efter frågade rektorn i aulan vilka som demonstrerat dagen innan.

”Då reste vi oss upp. Vi var väldigt många. ‘Farväl förrädare’, sa rektorn och så fick vi lämna skolan”, berättar hon.

”Erika” förvägrades alltså fullfölja sin utbildning. Det här kom att bli ett ganska vanligt straff i DDR. Många fick ett erbjudande om samarbete med Stasi. Samarbeta och du eller ditt barn får gå på universitetet! Fundera på vilket val DU hade gjort där och då! Om din dotter skulle vilja bli läkare – hade du offrat dig genom att samarbeta med en diktatur? Eller tycker du att hon hellre kan få förbli lågutbildad? Val människor ställdes inför var grymma.

Folkupproret 1953 ledde till flera saker. Bland annat blev SED-regimen så rädd för sin egen befolkning att de byggde ett eget litet gated community i Waldsiedlung Wandlitz. Här skyddades de av beväpnade vakter och stängsel. Repressionen ökade. Flyktingströmmen minskade inte. Således blev folkupproret 1953 – och det brutala avslutet – ett förspel till Berlinmurens uppförande 1961.

Vad har vi med detta oss att göra? Tja, Sverige genomförde många utbyten med DDR 1949-1989, bland annat på det skolpolitiska området. Det fanns en ömsesidig beundran för varandra från administrativt och politiskt håll. Förutom politiskt utbyte var det många svenska företag som var verksamma i DDR – eller köpte produkter från diktaturen.

Var dessa relationer rätt eller fel? Den som tvärsäkert säger ja eller nej har nog ej förstått problematiken. Det är en balansgång på slak lina.

Isolering av en befolkning i en diktatur skadar främst den oskyldiga befolkningen. Historiskt kan vi se att befolkningen i vissa geografiska områden i forna öst som haft utbyten med Väst under kalla kriget har klarat sig bättre – just för att de haft kontakt med Väst och fått influenser genom mänsklig kontakt och/eller genom att ta del av alternativ radio/tv.

Samtidigt finns det alltså något tvehågset med utbyten med diktaturer. Även om det är svårt att bevisa i efterhand så är det inte svårt att komma fram till att SED-regimen kunde klamra sig fast vid makten i sitt bankrutta land genom de politiska och ekonomiska förbindelser man faktiskt fick. Var det rätt eller fel att börja köpa ut politiska fångar så som Västtyskland gjorde? För den enskilde individen var det rätt – eftersom de politiska fångar som ej blev utköpta i dag i hög grad går på socialbidrag och där många har diverse psykiska problem. De som blev utköpta klarade sig bättre. Samtidigt ledde människohandeln till, ja just det, att DDR:s skraltiga ekonomi förbättrades något.

Vi kan inte vara oberörda av DDR:s historia, på grund av att det var vårt grannland. Gjorde våra makthavare rätt eller fel i sina ställningstaganden?

I veckan kunde dansk media berätta att Politikens tidigare chefredaktör Bo Lidegaard ska betala 100 000 danska kronor i skadestånd till den 73-årige journalisten Per Michaelsen. 

Bakgrunden är att tidningen BT i april 2012 publicerade en intervju med kalla krigsforskaren Thomas Wegener Friis. I artikeln förklarade Wegener Friis att han hittat dokument som visar att en offentligt känd person av allt att döma stått bakom de allvarligaste fallen av omstörtande verksamhet mot Danmark i nutid. Wegener Friis förklarade att han var chockad av det han fått veta.

”Vi kender mange sager med danske fodfolksspioner, der har indsamlet oplysninger, men den her sag er i en helt anden liga, sa han till BT. Det, han har gjort, er grimt og har påvirket det danske samfund i negativ retning. Det gør dybt indtryk på mig. Der er ingen tvivl om, at det er den værste spionsag i Danmark.”

Vem mannen var och vad han i detalj ska ha gjort avslöjade inte Wegener Friis. Men det jag som Stasiforskare kunde utläsa av artikeln i BT var att personen levde och att mannens akt destruerats vid murens fall och att det skulle finnas information om honom hos CIA. Det betyder att personen tillhörde, eller möjligen listats hos, Stasis civila utrikesspionage, HV A, samt att personen fortfarande setts som aktiv hösten 1988.

BT valde rubriken ”Dansk storspion nära att avslöjas”, men något mer än nära har har det ännu inte blivit. Men en dryg månad efter BT-artikeln slog Politiken på stort och pekade ut journalisten Per Michaelsen som varandes den som Thomas Wegener Friis ska ha syftat på. Wegener Friis avböjde att vare sig bekräfta eller dementera Politikens utpekning. Politiken uppgav att deras källor var kollegor till Wegener Friis som med egna öron hört Wegener Friis säga att det var Michaelsen som åsyftades.

Att Bo Lidegaard gjorde ett stort risktagande med utpekandet i sin publicering var uppenbart. Det finns tillräckligt många juridiska och pressetiska utlåtanden internationellt sett som visar att det krävs skriftlig dokumentation alternativt eget erkännande för att klara en publicering där någon utpekas som ”spion”. 

Nu hade inte Politiken påstått att Per Michaelsen varit ”storspion”. De hade ”bara” skrivit att han var den misstänkte storspionen. Inte ens sådana vaga utpekningar håller enligt Köbenhavns byret. Bo Lidegaard blir 100 000 kronor fattigare.

Politikens artikel ligger kvar på nätet, och där kan man läsa något mycket intressant just gällande Per Michaelsen. Per Michaelsen pluggade i Östberlin 1967/68. Mellan åren 1970 och 1974 arbetade han som tysklandskorrespondent för danska tidningen Information, för Danmarks Radio och även för den tyska tv-stationen ZDF. 1979-2003 jobbade han på Extra Bladet. Och så en sak till: Han har gjort sig känd för att skriva om Stasi efter murens fall. 1996 kom hans första bok om Stasi ut, Stasi og Danmark, vilket följdes av ytterligare en bok om Stasis kontakter i Danmark 1999.

Det intressanta med Politikens artikel är att det anges att Thomas Wegener Friis och den tyske Stasiforskaren, tillika världens främsta expert på HV A, Helmut Müller Enbergs, tidigare har framfört intressanta uppgifter om Per Michaelsen. 2009 ska de ha publicerat förvånande kommentarer över att Per Michaelsen kunde offentliggöra namn och täcknamn på danska Stasi-agenter två (2) år före personalen på Stasiarkivet fick »styr på dæknavnene« på agenter i utlandet. Om de då menar 1996 eller 1999 vet jag ej. Men notera att Helmut Müller Enbergs jobbar på Stasi-arkivet, så han bör ha insyn.

”Det er næsten (…) umuligt, at Stasi-arkiverne før 1996 har udleveret informationer om ‘Nelly’ og ‘Gast'”, skrev Wegener Friis och Müller Enbergs i tidskriften Arbejderhistorie där de också ska ha slagit fast att ”Per Michaelsen havde forbindelse til folk fra HV A”. 

Blir man en Stasi-agent av de här påståendena? Knappast. Men jag har mött folk som varit förvånade över Michaelsens kameleontliknande förmåga att inte bara hitta Stasiagenterna utan även ringa upp dess offer, som skyddas av tysk lagstiftning. Dessutom så tidigt efter murens fall att inte ens personalen själv hade koll på de utländska agenterna, gissningsvis då t ex ”Nelly” var kopplade till Rosenholz, som utlämnades till Tyskland 2000-2003.

Fallet Per Michaelsen är underligt, men på vilket sätt det är underligt har jag aldrig riktigt kunnat reda ut. Men jag är övertygad om att svaret är väldigt intressant.

I helgen är det gratis att söka i vissa nordiska databaser på Ancestry. Slog i morse på skoj på Jan Guillous morfar. Det var inte helt lätt, för sökmotorn var inte optimal, för att inte säga undermålig. Trots att jag hade exakta födelseuppgifter och använde mig av korrekta namn krävdes det många kreativa och varierande sökningar innan jag fick mina träffar.

Uppgifterna jag har är att Jan Guillous morfar Oscar Eilert Botolfsen enligt den svenska folkbokföringen föddes i Norge den 12 oktober 1877. Han avled den 27 februari 1953. Sista folkbokföringsadressen var Källvägen 19 i Saltsjöbaden. Han hade gift sig den 26 februari 1925. Notera att detta är det andra äktenskapet, tidigare äktenskap med juridiska tvister har jag beskrivit här.

Efter flera kreativa sökningar fick jag alltså träff. Oscar Eilert föddes som ”Oscar Eilert Bottolfsen” den 12 oktober 1877 i stadsdelen Grönland i Oslo, Norge. Fader angavs vara Hans Christian Bottolfsen och moder Mariane Eilertsen.

Några kreativa knapptryckningar senare hittar jag att Hans Christian och Mariane gifte sig den 29 dec 1868 på ”Gronland Menighet, Oslo, Akershus, Norway” Hon uppgavs då vara 18 år och han 32 (obs han född CIRKA 1836). Hennes fader var Lauritz Sonderby och hans fader Botolf Christophersen.

Grönlands menighet och Akershus kan inte annat än betyda stadsdelen Grönland och Grönlands församling. Jag börjar småle. Det är centrala Oslo. Till Akershus hör Gamle Aker kirke. Det är nog här paret har gift sig. Kyrkan ligger på Akersbakken 26 – i centrala Oslo.

Hur kan det komma sig att jag ler? Därför att jag fått intrycket av Jan Guillou att hans släkt är från de stora norska vidderna. I hans memoarer På jakt efter historien beskriver Jan att morfadern och hans bröder ”kom från enkla jordbruksförhållanden i östra Norge” Bröderna skulle ”normalt ha blivit jordbrukare som alla andra. Gården finns kvar och heter Vestre Braathe. Prästen och läraren i byn upptäckte emellertid att de tre bröderna var sällsynt begåvade och övertalade bönderna i trakten att samla ihop till högre utbildning”.

Som släktforskare och lantbrukardotter får jag inte ihop det naturliga i att barn ska bli lantbrukare om deras föräldrar gifter sig och föder barn i centrala huvudstaden. Jans morfar Oscar Botolfsen tycks inte ges anlag för att bli lantbrukare då han enligt mina gratissökningar på Ancestry både föds och döps i Grönlands församling i Oslo nio år efter att hans föräldrar gift sig i Grönlands församling i Oslo. 

I mitt tidigare inlägg har jag skrivit om en arvstvist och stora skulder mellan å ena sidan Jan Guillous morfar, å andra sidan bland annat en Lauritz Botolfsen och en Sverre Botolfsen. Tvister börjar uppkomma i arkiven strax före morfaderns död 1953 och avgörs genom upprättad bouppteckning. Vad jag inte har kunnat belägga är om Lauritz och Sverre varit bröder till Jan Guillous morfar, även om indikationerna varit väldigt starka. Läs mer här.

Kan vi hitta dessa bevis nu i helgen när Ancestry ger gratis åtgång till vissa nordiska arkiv? Vi kommer närmre i alla fall!

I svenska dödboken har jag identifierat den trolige brodern till Lauritz Sönderbye Botolfsen, född 1881-07-01 i Norge, Orla. Han avlider 31 januari 1966 och bor då på Norr Mälarstrand 78 i Stockholm. Det är han som lämnar in en stämningsansökan mot Jan Guillous morfar i december 1952. Det rör sig om en arvstvist från 1881 (obs! året då Lauritz föddes) mer info här.

I utvalda dopböcker i Norge hittar jag en annan stavning för Lauritz Botolfsen, nämligen Laurits Sonderby Betelfsen, som döps i Oslo den 3 oktober 1881. Fader uppges vara Hans Kristian Betelfsen och modern Mariane Eilertsen. Att Lauritz Sönderbye Botolfsen och Laurits Sonderby Betelfsen är samma personer är inte 100-procentigt fastslaget, men så gott som i min värld.

Några sökningar senare och jag hittar Einar Sverre Bettelsen, som döps 10 augusti 1879 i Oslo. Fader är Hans Christian Bettelsen och moder är Mariane Eilertsen.

Inte heller här har vi 100-procentigt bevis om broderskap, men på gratisnivån nöjer jag mig här. Jag har ganska starka indikationer på att jag hittat bröderna. Dessutom har jag funnit att familjen Hans Christian Botolfsen inte alls verkar vara av den lantliga karaktär, så som jag getts intryck i Jan Guillous memoarer.  

Förutom träffar för giftermål i Oslo 1868 och barn födda eller döpta i staden Oslo 1877, 1879 och 1881 så får jag träffar på ytterligare två storstadsdöpta barn till Hans Kristian Botolfsen och Mariane Eilertsen Sónderby: Borghild Elfi Botolfsen döps 27 okt 1889 i Oslo. En Hans Lauritz Christiansen får uppenbarligen ett nöddop i Gronland församling i Oslo den 8 mars 1869. Han uppges nämligen dö samma dag.

Vidare finner jag med mina gratissökningar flera begravda Hans Christian Botolfsen. Den enda som platsar som den döde anfadern till Jan Guillou är en Hans Christian Botolfsen vars pappa hette Botolf Christophersen (BINGO!) och född 1 januari 1837 (att jämföra med född ca 1836). Jag tror därmed att jag hittat Jan Guillous morfars farfar, som uppges ha begrats sommaren 1899 på ”Oslo Hospital Oslo”, vilket ej bör uttalas på engelska utan på ren skandinaviska. Oslo hospital är nämligen detsamma som Gamlebyen, dvs en församling/stadsdel i centrala Oslo.

Så nu kanske ni förstår varför jag småler. Jag har hittat två starka indikationer med nio års mellanrum och ytterligare fem indikationer med 31 års mellanrum, 1868-1899, som tyder på att familjen Hans Christian Botolfsen är stadsbor, till och med bosatta huvudstaden. Att sönerna ”normalt” skulle ha blivit jordbrukare, som Jan Guillou beskriver i sina memoarer, förefaller inte trovärdigt.

Den som tycks komma från landet är alltså inte Jan Guillous morfar. Det verkar som om Jan Guillou, som sägs vara så duktig på reseach, har tagit fel på generationerna i släkten. Stämmer det med de enkla Ancestry-sökningarna gifter sig Botolf Christopherson och Helene Hansdr (sic!) den 4 april 1835 i Hobol Ostfold, Norge. Den 1 januari 1837 eller därikring föds alltså sonen Hans Christian Botolfsen i Hobol Ostfold. Hans Christian, Jan Guillous morfars far, tycks ej vara åt det lantliga hållet. Han gifter sig i stan vid 32 års ålder och tycks där förbli till sin död.

Jag har fått ganska bra träff på dessa gratissökningar. Hobol Ostfold stämmer alldeles utmärkt med det ”östra Norge (Østfold, närmsta stad Moss…) … Gården finns kvar och heter Vestre Braathe”, som Jan Guillou anger i sina memoarer (se sid 6 här) eller för all del här.

Förutom att Jan Guillou verkat ha tagit fel på generationerna så får jag inte längre ihop beskrivningen i memoarerna. Enligt Jan Guillou ska läraren och prästen i byn (Østfold antar jag) ha övertalat bönderna i byn att samla in pengar till de begåvade bröderna (Oscar, Sverre och Lauritz).

”Det skulle ha varit synd och skam, menade de två boksynta, om dessa pojkar skulle bli fattiga bönder som alla andra”, skriver Jan Guillou i memoarerna och menar att pengarna senare användes till studierna till diplomingenjör i Dresden.

Som släktforskare måste jag säga att beskrivningen inte känns så trovärdig. Det förefaller ej troligt att en barnaskara som verkar ha växt upp i huvudstan har tankar åt lantliga yrkesval. Varför en präst och en lärare ska ha lyckats övertala bönder på barns faders födelseort att samla in pengar för de begåvade barnen begriper jag inte. På 1800-talet hade de flesta fullt upp med att ta hand om sitt egna och de sina. Jag har aldrig hört talas om svenska bönder som skänkt pengar så att fattiga och obemedlade gossar fick åka till Dresden och läsa till ingenjörer. Kan de norska bönderna ha varit mer givmilda?

Viktigare, som släktforskare, hade nog varit att belägga antalet barn, se om det fanns fler barn samt hitta vad fadern försörjde sig som i Oslo. Det är också viktigt att titta på vad som hände vid det som ser ut som faderns dödsfall 1899. Jan Guillous morfar är då 22 år. Hans två bröder är 17 och 19 år. Den lilla flickan Borghild Elifi, om hon fortfarande lever, är då tio år. Jag hittar ej med sökningarna om mamman är i livet.

Barnafäders dödsfall eller att helt bli föräldralösa var förr i tiden katastrofer på ett djupare plan än vad det är i dag. Det skulle göras arvsskiften och minderåriga skulle försörjas eller kastades ut i arbetslivet. Att Jan Guillous morfar och dennes bröder fick läsa till diplomingenjörer var ju jättebra, men den guillouska förklaringen har för mycket av romantiskt önsketänkande över sig.

Om insamlingen i Østfold har skett är det troligare att det rört sig om ett arvsskifte som måste lösas. Jag noterar att striden mellan Jan Guillous morfar Oskar Eilert Botolfsen och brodern Lauritz Bolofsen år 1952 gäller ett arv som anges i 1881 års penningvärde, dvs Lauritz födelseår. När fadern troligen dör är Lauritz bara 17 år.

Gården i Vestre Braathe i Norge finns med i Jan Guillous morfars bouppteckning. Oscar Botolfsen äger 7/40-delar i den och i en djurbesättning.

När Oskar Botolfsen 1953 dör räknas senare i bouppteckningen upp egendom i form av 7/40-dels fast egendom i Vestre Braathe i Norge och 7/40-dels egendom i djurbesättningen på nämnda gård, och 7/40-dels andel på banken som är kopplad till denna egendom.

Den ideella insamling för att gossarna inte ska bli fattiga bönder, som Jan Guillou ger sken av i sina memoarer, förefaller helt enkelt inte trovärdig.

I mitt arkiv har jag en mängd gamla pressklipp. Flera av dem handlar om Ulf Bjereld, statsvetaren ni vet som i många år av journalister kallades ”oberoende” och som nu ingen vågar presentera utan epitetet S-märkt. S-märkt är inte den enda historiska bakgrund han har. Han är även K-märkt. K som i kommunist alltså.

Pressklippet jag tänker på är från Proletären, Kommunistiska Partiets partiorgan, och året är 1981, då partiet gick under namnet KPML(r). I nr 40/1981 presenteras Ulf Bjereld, 23, som ”kommunist och debuterande romanförfattare” på eget förlag. I artikeln kan vi läsa att Ulf Bjereld jobbat på Kallenbäcks sjukhem i 2,5 år på en ”psykogeriatrisk klinik för åldringar”. Nu vill han berätta genom romanen ”Anna, avdelning 13”.

Arbetet är tufft. Det är tungt och ”tvättning av extremt nersölade patienter hör till rutinen”. Allt detta ska Ulf ha fångat på pricken i romanen, skriver Proletären.

”Det nya med min långvårdsroman är ju inte att personalen går ut i kamp, utan att den tillgriper strejkvapnet”, citeras Ulf som ställer frågan om det är rätt att strejka då det kan drabba patienterna.

Proletären uppmanar sjukvårdsanställda att gå till bokhandeln Röda Stjärna (som by the way misstänktes vara finansierad av ryssarna) och köpa boken. Ulf uppges ha slutat på Kallenbäck efter 2,5 år. Han vill prova något nytt och jobbar nu i servicebutik.

Plötsligt inser jag varför jag blir så förbryllad. Ulf uppges ju i artikeln ha gått ut journalistskola (typ vid 20-21 års ålder) för att sedan ta sitt första jobb inom långvården. Nu byter han vid 23 år spår till servicebutik för att han vill prova något nytt. Själv undrar en flundra varför han inte söker jobb som journalist.

Artikeln i Proletären är inte de enda. I nummer 52 och 53, sommaren 1982, får plötsligt Ulf Bjereld bli journalist. Han skriver två signerade artiklar vid namn ”Georgij Gapon – en rysk Lech Walesa”.

Gapon var en rysk ortodox präst, som blev ledare för en protsaristisk arbetarförening i Sankt Petersburg vid förra sekelskiftet. Vid en fredlig demonstration besköts demonstranterna, den så kallade blodiga söndagen 1905.

Enligt Ulf Bjereld var Gapon dubbelagent och socialistrevolutionärerna lockade honom till ett sommartorp där han dömes och hängdes i en rockhängare. Liket fick hänga på väggen en månad innan det återfanns och ingen brydde sig.

”Tiden hade för länge sedan sprungit förbi honom”, skriver Bjereld.

Enligt Bjereld måste de polska arbetarna nu 1982 vända Walesa ryggen. Exemplet Gapon är belysande, menar han.

Både Walesa och Gapon framställde sig som obundna. Båda hade kontakt med myndigheterna. Bägge hade intagit en medlande roll. Bägge hade med förakt talat om politisk teori, enligt Bjereld.

”Historien lär oss att dessa herrar (Gapon och Walesa) endast är hinder på vägen som måste undvikas eller passeras. Kampen mot dem blir slag som måste vinnas om hela striden ska sluta med seger”, avslutar Bjereld.

Om jag förstått Bjereld rätt så hade det varit helt rätt att hänga Gapon där i galgen på väggen (och därmed blir det också en lösning gällande Walensa – att eliminera honom).

En som också läst Proletären från den här tiden är PM Nilsson, som 2006 skrev en ledare i Expressen och ifrågasatte Ulf Bjerelds kompetens som den ”mellanösternexpert” som han ofta lanserades som vid den här tiden. I artikeln användes rubriken ”Vem är Ulf Bjereld?”.

”Under sina år som medlem i Kpml(r) i början av 80-talet skrev han en artikel i tidningen Proletären där han kritiserade den polska frihetsrörelsen och att Solidaritet förrådde den kommunistiska saken”, skrev PM Nilsson.

Vad PM Nilsson inte nämner, men som bör tilläggas, är att Ulf Bjereld i slutet på 90-talet utsågs till ”oberoende expert” till Säkerhetstjänstkommissionen, där hans granskningsämne som ”oberoende forskare” var övervakningen av Palestinarörelsen. PM Nilsson kunde ej finna några publicerade alster som kunde visa på att Ulf Bjereld haft expertkunskap på Mellanöstern. Däremot har Bjereld haft en ganska röd tråd av engagemang för Palestinafrågan.

”Kpml(r) har ofta varit extrem i sin Israelkritik och under långa perioder hävdat att den judiska staten måste utplånas. Att vara engagerad i palestinafrågan och söka sig dit antyder ett förhållningssätt som måhända är intressant men knappast opartiskt”, skrev PM Nilsson.

Själv noterar jag att mellan dessa tre artiklar på 1980-talet så publicerar Proletären en signerad anmälan till Radionämnden i just nämnda Palestinafråga. Namnen på undertecknarna säger mig att mer än en förekom i Sjukhusspionaffären, och att en av dem, Saima Jönsson, skulle komma att granskas av den K-märkta och senare S-märkta ”oberoende” experten Ulf Bjereld tjugo år senare.

KPML(r) var ett extremt litet parti. Kamraterna som kämpade var således ganska få. Hur tänkte de som tillsatte Ulf Bjereld till Säkerhetstjänstkommissionen när han tillhört de som i högsta grad berörts av Säpos granskning?

Som av en händelse visar ju dokument ur arkiven att Ulf Bjereld kom att skydda bland annat just nämnda Saima Jönsson. För den statliga Säkerhetstjänstkommissionen anonymiserade den ”oberoende forskaren” henne till en stackars sjuksköterska som helt ofattbart blivit anklagad för än det ena och än det andra.

Men Saima Jönsson var inte sjuksköterska utan läkare. Terroristledaren Wadie Haddad talade 1972 väl om henne för min man och förklarade att hon var en av PFLP:s hemliga medarbetare, vilket finns redogjort i Gunnar Ekbergs De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst (2009). Sådant rapporterade Gunnar Ekberg om till sin huvudman, den militära underrättelsetjänsten. Informationen gick bevisligen fram till Säpo. Det framgår av Saima Jönssons personakt, som delvis är offentlig handling.

Förutom vad Säpo misstänkte henne för (som finns i Bjerelds PM till Säkerhetstjänstkommissionen) så bör det poängteras att hon 1976-1992 var gift med en terroristledare – Marwan el Fahoum. Det är alltså hustrun till en medlem i terroristorganisationen PFLP:s politbyrå som 1981 skriver i Proletären.

Tjugo år senare ska Bjereld granska henne. Som ”oberoende granskare” fick han underkänt. Som K-märkt kamrat blev det MVG.

Den senaste tiden har Svenska kyrkan hamnat i ett nytt slags offentligt blåsväder. Människor, däribland en präst, offentliggör att de lämnar Svenska kyrkan fastän de tror på Gud. De vill offentligt protestera därför att de upplever att Svenska kyrkan inte längre står upp för den kristna tron. Tänk att det skulle ta så lång tid innan denna slutsats blev offentligt debatterad.

Jag har nämligen träffat människor som berättat att de lämnat Svenska kyrkan de senaste åren för att de tror på Gud. Jag har även träffat människor som funderat på att lämna Svenska kyrkan för att de upplever att det kristna inte är i centrum. Människorna jag tänker på är från olika delar av landet. För mig är det ingen nyhet att Svenska kyrkan inte blivit vad folk förväntar sig att Svenska kyrkan ska syssla med. Men vad är det egentligen som är problemet?

Svaret är inte enkelt, utan har många ingångsvinklar. Viktigt att förstå är att det inte är något som hänt de senaste åren, eller ens det senaste årtiondet. Det är en längre process än så.

Vi måste gå tillbaka till kalla krigets kamp om själarna för att förstå var Svenska kyrkan står i dag. Vi måste se Svenska kyrkan med spionernas och agenternas ögon. Vi måste se Svenska kyrkan och motståndskampen under andra världskriget och kalla kriget. Vilken roll hade Svenska kyrkan i kampen mot diktatur och förtryck? Vi måste också gå flera hundra år tillbaka i tiden för att se Svenska kyrkans historiska roll. 

Allt hänger ihop – häng med ni som orkar genom ett långt men inte helt oviktigt inlägg!

Svenska kyrkan har ett historiskt problem, sa en troende som gick ut 2013. Officiellt är den en luthersk kyrka, men den har kvar sina rötter i den katolska kyrkan. Det märks i sättet att hantera andra religioner.

Relationen till katolska kyrkan har jag aldrig funderat på, däremot är den historiska kopplingen underskattad.

”Svenska kyrkan har i 450 år varit organiserad som en myndighet”, sa den besvikne troende. ”Religionen är en påklistrad fasad. När man tog ifrån kyrkan dess myndighetsutövning på 1990-talet hamnade kyrkan i en identitetskris.”

För mig som släktforskare och journalist är det här självklarheter. Sverige är världsbäst på historiska folkräkningar. Inget annat land har så plikttroget hållit koll på hela befolkningen under en enhetlig tidsperiod. Förr i tiden kom prästen och höll husförhör. Den som inte klarade katekesen eller var mindre begåvad kunde få en elak notering. I födelseböckerna skärptes pennan när de oäkta barnen skulle presenteras. Det redogjordes utförligt för skammen.

Om prästen främst var statens eller Guds företrädare vet jag inte, men jag vet att med husförhörslängder höll man koll på folk. Man fick ej flytta från en socken till en annan utan att be om lov.

Husförhören tog slut och övergick till att Svenska kyrkan administrerade den statliga folkbokföringen. Under kalla kriget hade vi mer än en underrättelseagent från Warszawapakten som intresserade sig för Svenska kyrkan som myndighetsutövare. Den mest kända är prästen Aleksander Radler, som verkade nästan ett kvarts sekel för DDR:s säkerhets- och underrättelsetjänst Stasi, varav många år med Sverige som bas. En av Radlers rapporter som återfinns i Stasiarkivet handlar just om hur folkbokföringssystemet var uppbyggt.

Vi vet i dag att Warszawapaktens underrättelsetjänster såg till att kapa identiteter, eller förfalska identiteter, i flera västländer. Folkbokföringsuppgifter kunde också vara intressanta om man ville kartlägga var personer i t ex militära nyckelfunktioner bodde. Det här blev Väst varse.

Möjligen som en motkraft rekryterades mer än en av Svenska kyrkans män till den militära underrättelsetjänsten. Här har ni ett första exempel på hur Svenska kyrkan blev en spelplan för mer än religion. Den blev en kamp mellan demokrati och diktatur.

Vikten av folkbokföringsregistren blev också tydligt under andra världskriget, då t ex svenska Victoriaförsamlingens präst i Berlin körde dubbel bokföring på församlingsböckerna för att rädda en och annan undan nazismen. En tredjedel av församlingens medlemmar ansågs ju vara nazister och var egentligen att betrakta som fiender.

För den som börjar studera Svenska kyrkan med underrättelseögon blir det tydligt hur vissa personer med nyckelfunktioner i Svenska kyrkan under andra världskriget och under kalla kriget jobbar med dubbla agendor.

Utåt hölls den offentliga svenska linjen om neutralitet. Verkligheten var en annan. Notera: våra svenska präster kunde vid den här tiden faktiskt inneha diplomatpass. De företrädde ju staten!

Detta gällde till exempel prästen vid Victoriaförsamlingen Heribert Jansson, som smugglade DDR-flyktingar i sin sportbil. Diplomatpasset skyddade honom, ända till bagageluckan gick upp av misstag en dag i pass- och tullkontrollen på Checkpoint Charlie. Heribert Jansson fick inreseförbud till DDR, men andra fortsatte arbetet trots Stasis ökade intresse för verksamheten.

Svenska kyrkan skulle alltså följa svenska statens och svenska regeringens linje. Men det var just precis det som de inte riktigt gjorde under andra världskriget. En egen utrikespolitisk linje, en försiktig sådan, utformas och beskrivs på ett fascinerande sätt av Björn Ryman i hans Brobyggarkyrka – Svenska kyrkans engagemang i utrikesfrågor (Artos förlag 2010).

En mötesplats för utformning av Svenska kyrkans utrikespolitik upprättades i Sigtuna med hjälp av tyskt och norskt motståndsfolk. Harry Johansson, som varit aktiv i den kristna studentrörelsen i Lund rekryterades till Sigtunastiftelsen.

Han kom att bli en grå eminens i utrikes frågor som höll i alla kontakter med kristna motståndsrörelser i Norge och Tyskland. Svenska kyrkans utlandsförsamlingar blev andningshål för människor under förtryck. Här kunde man mötas och samtala.

Har du hört talas om Harry Johansson förut? Att Svenska kyrkan bedrivit en egen, om än försiktig, utrikespolitik under andra världskriget? Nej, jag tänkte väl det. Varför talar vi inte om vad Erling Eidem, Manfred Björkquist, Harry Johansson, Allan Svantesson och Torsten Ysander sysslat med under andra världskriget?

Björn Ryman reflekterar över vår bristande insikt om vår samtidshistoria. Efter andra världskriget vände tyska historiker, samhällsvetare och journalister på sten efter sten.

”Denna sorts uppgörelse, som också inträffade i vårt broderland Norge, skedde inte i Sverige 1945”, skriver Rydman. ”Kyrkoledningen, främst Erling Eidem, fick utstå mycket kritik i pressen, men på lokalplanet inträffade aldrig formellt någon uppgörelse med sympatisörer till nazismen.”

Den sakliga uppgörelsen hos staten och hos kyrkan uteblev. Visst fanns det nazister inom Svenska kyrkan, precis som inom andra delar av Sverige. Men det intressanta är hur ärkebiskop Erling Eidem och hans förtrogna har förbisetts och missuppfattats.

Varifrån kommer uppfattningen av Svenska kyrkan varit ganska ”brun” under andra världskriget? Rätt svar: bland annat från Per Meurling, Tage Erlanders gamla studiekamrat från Lund. 

I tio generationer hade Per Meurlings förfäder varit präster. Per Meurling valde en annan bana. Han blev kommunist och journalist och engagerade sig i antikyrklig kamp. Han dömdes 1943 för olovlig underrättelseverksamhet (läs: jobbade för KGB alt GRU). Han ogillade Allan Svantesson, chefen för Diakonistyrelsen.

Björn Ryman pekar ut Per Meurling som i samverkan mellan Ny Dag, syndikalistiska Arbetaren i Malmö och MorgonTidningen i Stockholm hänger ut Svenska kyrkans företrädare för att gå emot regeringens utrikespolitik.

”Nazismens renässans förbereddes i pastor Svantessons och Diakonistyrelsens hägn”, löd Arbetarens rubrik.

Var det sant att ledningen för Svenska kyrkan och Diakonistyrelsen verkade för nazismen? Nej, snarare att prelaterna inte var ideologiskt eniga med Per Meurling, som försvarat både Moskvarättegångarna och Stalins pakt med Hitler. Biskopsmötet 1946 hade sammanfallit med baltutlämningen och här tog biskoparna ställning för balterna. Av de ungefär 30 000 balter som fanns i Sverige under kriget var ett 50-tal präster.

Av Björn Rydmans redogörelse i Brobyggarkyrka framgår att prästerna pratade politik även när de predikade. Exakt vad de sa framgår ej, men i ett fall handlar det om en man vid namn Lattik som talat ”antirysk” politik. Svantesson ansåg att prästerna borde tiga om politik i offentliga sammanhang. Det var nämligen inte tillåtet att ha politiska möten vid besök på de baltiska flyktingförläggningarna.

Den estniske pastorn kan inte vara någon annan än Estlands fd utrikesminister Jaan Lattik från Kristliku Rahvaerakonna (Kristna folkpartiet). Lattik flydde till Sverige 1944 och blev kvar hos oss till 1967 då han dog.

Ryman nämner också den estniske ärkebiskopen Johan Köpp, som bodde hos den svenske ärkebiskopen Erling Eidem. Köpp fick arbete på Riksarkivet så han försörjde sig själv.

Vari det ”bruna” som Meurling & co anspelat på skulle ligga förstår jag inte. Det verkar mest ha varit en smutskastning värdig den Sovjetagent Meurling ansågs ha varit.

Vad var det då som Per Meurling ”avslöjade” i november 1945? Jo, det påstods i vänsterpressen att Allan Svantesson via Diakonistyrelsen drev en alldeles egen baltpolitik stick i stäv med regeringens. Det här var vid en tidpunkt då opinionen var för balterna och antipatin mot regeringen var stark.

Tage Erlander hade under andra världskriget tillsammans med socialminister Gustav Möller hållit stenhårt i tyglarna för Allmänna säkerhetstjänsten. Det var Gustav Möller som personligen tog beslut om massarresteringar av kommunister. 1945 utsågs statsrådet Erlander till ecklesiastikminister, det vill säga hade ansvar för frågor kring Svenska kyrkan.

Det är i detta läge som Per Meurling & co avslöjar att biskopen i Stockholms stift, Manfred Björkquist, hade trotsat regeringens utrikespolitik och bedrivit smuggling av lettiska flyktingar.

I statsrådet Tage Erlanders dagbok redogörs för att han talat med en polischef Zetterberg, som berättat att smugglingen letts av ärkebiskop Erling Eidhem, biskopen i Stockholms stift Manfred Björquist, biskopen på Gotland Torsten Ysander och nämnda Svantesson från Diakonistyrelsen. De hade samlat in pengar och köpt en liten motorbåt vid namn Gugge, som de smugglade nämnda flyktingar i. Hur ”brunt i kanterna” är det när man hjälper folk att fly från sovjetdiktaturen?

”Bakom regeringens rygg har alltså dessa snygga gossar drivit en politik rakt i stäv med regeringens ofta proklamerade åsikter. Det hela är för djäkligt”, skriver Tage Erlander som kallar de kyrkliga flyktingsmugglarna för ”de reaktionära prelaterna”.

Vi måste förstå men behöver inte vara eniga med Erlander om hans syn på saken. Han såg uppenbarligen Svenska kyrkan som en del av staten, en del av myndighetsväsendet som inte inrättat sig i det politiska ledet. Per Meurling använde media, gissningsvis med målet att skapa diplomatiska förvecklingar och stoppa flyktlinjen.

Vi måste inse varför locket lagts på vår nära historieskrivning. Det är naturligtvis inte politiskt önskvärt från vare sig kommunister eller socialdemokrater att lyfta fram ”de reaktionära prelaternas” självständighet eftersom deras agerande skulle förvärra de bestående fantomsmärtorna efter andra världskriget.

Vi talar om regeringens hållning i baltfrågan. Vi talar om regeringens förhållande till stormakterna under andra världskriget och den så kallade neutraliteten. Vi talar om det faktum att Gustav Möller och Tage Erlander drev Allmänna säkerhetstjänsten under samlingsregering som en socialdemokratisk ensak där det främsta målet bevisligen var kampen mot kommunisterna. Vi talar om det faktum att en socialdemokratisk minister beordrat massarresteringar på kommunister under andra världskriget.

Tolka det inte som att jag dömer dåtidens (socialdemokratiska) politiker för allt de gjort. En man som haft hög position i krigs-IB sa en gång till mig att det viktigaste en regering har att göra är att hålla landet borta från krig därför att krig är det värsta som kan drabba ett folk. Det var ett gott betyg till svenska regeringar under andra världskriget. Jag noterar också att Astrid Lindgren i sina Krigsdagböcker är kritisk till neutraliteten kriget igenom, men mot slutet erkänner hon att den inneburit att vi såväl kunnat ta emot flyktingar som kunnat gömma och utbilda motståndsmän.

Jag är övertygad om att det finns många fler nyanser kring regeringen, som man borde plocka fram för att öka förståelsen kring de politiskt svåra besluten under kriget. Kanske den största förmildrande omständigheten av dem alla är att vi sitter här och vet hur det gick. Där och då med krigsmolnen hopande över sig visste man ingenting om framtiden. Man valde ofta mellan pest och kolera. Jag är övertygad om att många beslut vara svåra, och att regeringen hade många kunskaper om vad som hände i det fördolda som man medvetet blundade för eller nickade bifall till.

Samtidigt är det tydligt att Svenska kyrkans försök till självständighet skarpt ogillades och detta fick effekter under hela efterkrigstiden.

I debatten kring huruvida ärkebiskop Antje Jackelén personligen borde ha fördömt mordet på den franske prästen Jacques Hamel publicerade Expressen en oerhört intressant och belysande debattartikel av Sofia Lilly Jönsson, kulturskribent och chefredaktör för tidskriften Evangelium.

Sofia Lilly Jönssons debattinlägg är så klarsynt att det borde läsas av fler, och gärna flera gånger så att det verkligen sjunker in. Så här skriver hon:

”Biskoparnas maktavveckling är resultatet av demokratiska beslut fattade under lång tid i regering och riksdag, en historisk utveckling under folkhemsåren som har beskrivits utförligt. Numera har de inte ens rösträtt i kyrkomötet. Med nedläggningen av statskyrkan år 2000 förlorade biskoparna tjänsteansvaret över prästerna. Biskopen kan i dag råda men inte styra över sina präster”

Låt mig repetera:

Varken ärkebiskopen eller stiftsbiskoparna har någon reell makt i dag. Det är REGERING OCH RIKSDAG som under årtionden sett till att begränsa deras frihetsgrader. Några självständiga prelater som driver egen politik stick i stäv med den av regeringen proklamerade har regering och riksdag inte velat ha.

Det var under lång tid regeringen som utnämnde biskoparna. Låt oss räkna ärkebiskoparna!

Den ”reaktionäre prelaten” Erling Eidem tillträdde 1931 och utsågs under en liberal regering. Men under hela efterkrigstiden och fram till 2000 års skilsmässa mellan kyrka och stat har sex (6) av sju (7) ärkebiskopar utsetts av socialdemokratiska regeringar.

Under regeringen Erlander har tre biskopar utnämnts: Yngve Brilioth, Gunnar Hultgren och Ruben Josefsson. Under regeringen Palme utsågs två biskopar: Olof Sundby och Bertil Werkström.

KG Hammar utsågs under regeringen Persson där föredragande i ärendet bör ha varit den f d medlemmen i FNL-grupperna Marita Ulvskog. Bara en har utsetts av en borgerlig regering – Gunnar Weman utsågs av regeringen Bildt.

När Olof Sundby blev ärkebiskop 1972 konstaterade Kvällsposten att Sundby uttalat sig om mycket men ”legat lågt” och aldrig gett besked om vad han tyckte om den starka bindningen mellan kyrka och stat.

”Olof Sundby ny ärkebiskop – stödjer regeringen till 99 procent!” var Kvällspostens talande rubrik.

Läs: Sundby håller sig, i alla fall officiellt, till regeringens politik. Då kan han bli vald.

En vän med insyn i Socialdemokratiska rörelen och som för några år sedan trots tron på Gud lämnat Svenska kyrkan konstaterade nyligen att Socialdemokraterna såg Svenska kyrkan som sin egendom. Du menar att de har kapat Svenska kyrkan? sa jag. Svaret blev ett tydligt ja. ”De släpper inte Svenska kyrkan”, blev svaret.

Statistiken över utnämnda ärkebiskopar ger visst belägg belägg för påståendet. Men det finns mer. Under många år har präster i Svenska kyrkan varit kritiska till den politisering som skett av deras organisation. Det har ifrågasatts varför politiska partier ska ställa upp i kyrkovalet. Själva essensen i kritiken har alltför få förstått. Nu är det för sent.

Yrvaket kanske svensken ska inse att långt ifrån alla ser Svenska kyrkan som en först och främst religiös organisation. Med 6,2 miljoner medlemmar är Svenska kyrkan, trots alla krigsrubriker om medlemstapp, än i dag Sveriges största medlemsorganisation.

En del av den förvirring många känner kring vad Svenska kyrkan egentligen sysslar med handlar om att den har infiltrerats av präster, politiker och andra typer av opinionsbildare som inte är där främst för Gud utan för att Svenska kyrkan helt enkelt är en superbra plattform att verka från för sina egna, sin ideologis eller sitt partis syften.

Ateisten, socialdemokraten och den tidigare ministern Margareta Winberg är faktiskt ett ganska bra exempel. Vad i hela fridens namn har hon i Svenska kyrkan som makthavare att göra?

Inför kyrkovalet 2014 intervjuades hon av Östersundsposten. Vi får veta att Margareta Winberg inte tror på Gud och att hon ställer upp i kyrkovalet för att representera ”en väldigt stor grupp människor, som är med i Svenska kyrkan men som nödvändigtvis inte är religiösa.” Vi får veta att valprogrammet som håller på att att jobbas fram ska fokusera på ”människor i nöd och som på olika sätt behöver en hjälpande hand. Målet är att de här personerna ska känna att Svenska kyrkan är en plats för dem”.

Jag fascineras över att reportern Magnus Olsve inte ställer den uppenbara följdfrågan till Margareta Winberg. Hon säger att hon inte tror på Gud. Av artikeln framgår att hon varit borta från Svenska kyrkan i 35 år. Nu har hon varit med i Svenska kyrkan i tio år.

Det enda raka för en journalist är ju att fråga:

VARFÖR DÅ?

Varför gick du med i Svenska kyrkan, Margareta Winberg när du inte tror på Gud? För att det är kul att betala mer i skatt?

I Världen idag gör Bitte Assarmo 2014 en intressant intervju. Det konstateras, likt i andra artiklar, att det finns kritiker till att ateisten Margareta Winberg engagerar sig politiskt i Svenska kyrkan. De som pekas ut som kritiker sägs vara ”konservativa krafter”, vad som nu menas med detta. Ingen nämnd och ingen glömd men ni känner väl igen de lite ”bruna” och vaga antydningarna från Sovjet-agenten Per Meulings tid?

”Dessa krafter ska inte få återta vår svenska folkkyrka och göra den till sin”, citeras Margareta Winberg. ”Denna kyrka ska i stället utvecklas till en mötesplats där alla kan känna sig hemma. Och då menar jag verkligen alla, till exempel människor med annan tro, människor utan tro, utslagna, fattiga och tvivlare.”

Parodin når sin höjdpunkt när jag läser att ateisten Margareta Winberg gått och blivit kyrkorådets ordförande i Östersund. I maj i år läser jag i protokollet att hon var en av de två föredragande när Svenska kyrkan i Östersunds årsredovisning skulle dras på kyrkofullmäktige. Av årsredovisningen framgår att Svenska kyrkan har fyra uppgifter: att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt att utöva diakoni och mission.

Ärligt talat! Visst är det höjden av humor att Margareta Winberg varit föredragande när man i årsredovisningen konstaterar att ”tre av de fyra grunderna för kyrkans verksamhet; gudstjänst och musik, diakoni och barn och ungdomsverksamhet har utvecklats mycket bra, medan den fjärde grunden, mission, beroende på hur man definierar området, har kvar sin potential att utveckla”.

Är det någon som efter att ha läst det här ens tror att Margareta Winberg vill verka för en satsning på den fjärde uppgiften – missionen? Det är så uppenbart när vi lyssnar på henne att så inte är fallet. Den kristna Guden finns ju inte riktigt med i hennes världsbild. Det är de som inte tror och de som har en annan religion som ska vara i centrum. Svenska kyrkans identitetslöshet är ju ett uttalat mål för Margareta Winberg. Det är mötesplatsen, läs: den politiska plattformen, som är det väsentliga.

Visst är det fascinerande att Margareta Winberg så öppet kan säga allt det här utan att någon reagerar och förstår vad hon egentligen säger? Hur många ulvar i fårakläder finns det i dag inom Svenska kyrkan? Enligt de bekymrade röster jag hör – ofantligt många.

Öppna ögonen och se hur många som använder sig av Svenska kyrkan som politisk plattform utan att faktiskt verka särdeles intresserade av Svenska kyrkan och den kristna guden. De är mest prat om mötesplatser, jämställdhet, alla religioner ska inkluderas, miljö, grönt och rött och Palestinafrågan.

Det verkar som om många inom Svenska kyrkan har fått sitt manus direkt från Rosenbad, alternativt direkt från Sveavägen! Ja, typ ungefär så som regering och riksdag under årtionden verkat för.

En annan filur som är intressant att följa i Svenska kyrkan-sammanhang är ju Ulf Bjereld, som i dag sitter i domkapitlet i Göteborgs stift. Han har själv berättat om sitt ursprung i Frälsningsarmén. Han blev kommunist som för Proletären skrev att Lech Walesa svikit kommunismens sak. Om jag förstått saken rätt tyckte den unge Bjereld att avrättande av sådana som stod i vägen för Saken var helt rätt. I mitten på 80-talet bytte Bjereld partibok från extremvänstern till S. Karriären tog fart. Bjereld började lanseras av media som ”oberoende” på än det ena och än det andra. Aktivisttakterna sitter i. 2015 var han med i Ship to Gaza.

På 90-talet blev han utsedd till ”oberoende” forskare för Säkerhetstjänstkommissionen och profilerade sig med en forskningsrapport inom ett specialområde som låg honom politiskt varmt om hjärtat, Palestinafrågan. Han visade sig vara fascinerande inkompetent i sin framställning av hans (forna?) ideologiska själsfränder som granskats av Säpo.

Vid kyrkovalet 2009 kommenterade han själv valet i DN och presenterades då som ”professor i statsvetenskap och medlem i Sveriges kristna socialdemokrater”. Vi talar alltså om Broderskapsrörelsen, som haft flera medlemmar varit öppet fientliga till staten Israel. PM Nilsson konstaterade i Expressen 2006 att Bjereld satt i styrelsen på en organisation som haft tvivelaktiga kontakter med islamister. Nu är Ulf Bjereld organisationens ordförande. Organisationen har inte bara bytt namn till Tro och solidaritet. Den har sedan 2013 även övergett idén om att vara till för enbart kristna socialdemokrater. Nu ska alla trosinriktningar få vara med. Ni hör – Winberg och Bjereld låter som ekon av varandra!

Läs gärna hur Nya Broderskaparna presenterar sig på sin hemsida:

”I uppbyggandet av folkhemmet bidrog Broderskapsrörelsen till att vaccinera mot högerinflytande i svensk kristenhet. Vår historiska uppgift har varit att påverka kristenheten till ökat ansvarstagande i omvandlingen av samhället och att påverka arbetarrörelsen både i dess syn på troende och i våra viktiga politiska frågor som socialpolitik, miljöfrågor och internationell solidaritet. Denna uppgift är alltjämt högaktuell, men gäller idag inte bara den kristna, protestantiska delen av samhället. 

Kristna, muslimer, judar och andra religioner är en självklar del av dagens mångreligiösa Sverige. Därför välkomnar Socialdemokrater för tro och solidaritet idag alla socialdemokrater med ett religiöst engagemang och vilja att vara hel i det politiska arbetet. Du måste inte ha en tro för att vara medlem hos oss. Men vår politik inspireras av tron på att alla människor är en del av Guds skapelse. Socialdemokrater för tro och solidaritet är lite rödare, lite grönare – vi glöder för fred, frihet och rättvisa.

Nu har Bjereld utsetts att utreda det statliga stödet till trossamfunden. Det har varit märkbart tyst om hans lämplighet som utredare. För vem företräder han – egentligen. Alla som vill ha pengar kanske? Man behöver ju inte ens tro för att få vara med.

Att sammanfatta hela 1900-talets utveckling är inte lätt och det finns säkert många fler nyanser att plocka fram. Sedan 1940-talet har mycket hänt. Per Meurling stod utanför kyrkan och bjäbbade om ”krafterna”.

Den svenska vänstern talar fortfarande om de hotande ”krafterna”. Men deras egen kraft, hur de målmedvetet under årtionden har tagit över Svenska kyrkan och gjort den sekulärt konturlös, är det få som talar om. Den svenska vänsterns kraft är imponerande. Det kallas infiltration.